Bakom sakfrågan



Jag har ett fackligt, eller egentligen två fackliga uppdrag. Jag är klubbordförande med förhandlingsmandat och även skyddsombud. Två roller som går att ha enligt mitt fackförbund men kan vara svårförenliga. I dessa uppdrag möter jag människor som behöver stöd eller hjälp och jag gör mitt bästa för att både förstå och förmedla. Sedan gammalt var jag regionalt skyddsombud men jobbade då bara med arbetsmiljöfrågor, medan jag nu också hanterar arbetsrättsliga.

Utmaningen ligger inte i att lära sig läsa lagtext och avtal. Utmaningen ligger i att vara medmänniska med en människa som behöver stöd eller hjälp samtidigt som ramarna av lag och avtal finns och ska efterlevas. Och att möta de som är arbetsgivare som håller på sin rätt, utan att tappa ansiktet. Det är egentligen den svåraste rollen att inneha, i mina ögon.

Det kan tyckas handla om rätt eller fel enligt lagbok/avtal. Men det handlar också om människans upplevelse av att hon eller han blivit kränkt i arbetslivet, och som tär på personen ifråga på ett personligt plan. Samtidigt blir det alltmer tydligt hur gärna vi vill ha rätt till vår upplevelse och tolkning i ett sammanhang som oftast är väldigt kantigt och hårt styrt.

Och det slår mig, när jag går tillbaka till mig själv, hur min egen uppfattning av upprättelse ligger i att få ett erkännande av min känsla. När den inte kommer, utan kapslas in i fyrkantiga regelverk blir kränkningen dubbel. Jag kan behöva få känna att man förstår varför det gjorde ont, även om jag inte fick rätt i sak. Jag tror att de flesta kan känna igen sig i sammanhanget. Men så kommer också frågan: Om jag nu känner som jag gör, men sakfrågan är mindre än så – vad har företräde?

Vi kanske kan hantera ett fyrkantsvar om vi samtidigt blir mötta som människor. Men det kräver att någon vågar kliva utanför själva sakfrågan, utan att för den skull överge den. Kanske döljer sakfrågan den egentliga frågan – att möta människan där hon befinner sig.

Det får mig osökt in på familjekonstellationen vi en gång kommit ur. Undrar om vi ibland tar med oss våra tidigaste relationer in i arbetslivet. Om vissa situationer väcker något som är äldre än själva konflikten, och om människorna framför oss ibland får bära känslor som började någon annanstans.

Såren vi sitter med idag kanske uppstod för länge sedan. Och de rivs upp när något känns orättvist. Och när vi möter våra nya verkliga eller upplevda antagonister förväntar vi oss kanske att den som har makten ska blåsa på såren. Lägga om dem, eftersom det är vad det inre barnet längtar efter.

De allra flesta företagsledare och HR-människor jag har mött verkar brottas med samma svårighet: att möta en medarbetares känslor och samtidigt hålla fast vid de arbetsrättsliga ramarna. Det är som att de tror att de tappar mark om de gör det, när det egentligen är tvärtom. Ett regelverk kan aldrig ersätta mötet mellan människor även om det stipulerar vad vi får och inte får göra. Jag tror att respekt uppstår när vi vågar mötas som medmänniskor oavsett position. Även när vi inte är överens. Även när ingen vinner.

Med värme –

Nina

Lämna ett svar