Däremellan

Jag inleder dagens inlägg med att publicera låten Leave without a trace som kom en mörk kväll för länge sedan när jag var less på tillvaron. Den har sedan dess hängt med och kommit att betyda något annat än vad den från början handlade om. Kanske är det så med musik – att den förändras med tiden, liksom en själv.

Leave without a trace
Text & musik: Nina Li
Arrangemang: Suno

Alla rättigheter reserverade.

Jag iakttar. Ibland från sidan, ibland mer öppet, men jag iakttar och läser alltid andra. Det ligger i min natur att lägga märke till saker man sällan pratar om eller kanske ens tänker på. Mest handlar det om kroppsspråk. Men också hur blicken går och hur rösten låter. Ofta är det små nyanser bara men för mig ändå märkbart, när någon skiftar i sinnesstämning. Det är mestadels en gåva men emellanåt också en belastning.

Belastning för att det är ganska jobbigt att hela tiden vara lite på spänn, vara lite extra lyhörd och lite extra ödmjuk om det finns någon ilska eller lurande kritik hos folk. Men en gåva för att det är oftast är så mycket lättare att kommunicera. När jag läser av saker kan jag förstås inte alltid ta upp det med människan ifråga. Det kan vara så att det är känsligt eller t o m privat det jag uppfattar ligger i deras uttryck. Men jag kan genom mitt sätt att föra konversationen hitta en naturligare ingång.

För jag tror egentligen att vi alla läser av varandra mer eller mindre medvetet. Vi snappar upp information mellan raderna för att vi är känsliga varelser. Och jag upplever att vårt talspråk skapar en slags omedvetenhet, eller en slags hinder för oss att uppfatta den där tysta, intuitiva kommunikationen som alltid finns men inte syns eller hörs på vanligt sätt. Det är som att vi tappar en hel informationskanal när vi talar högt och lyssnar på andra prata.

För mig kan det vara tydligt när någon inte säger sant, eftersom tonläge, minspel och kroppsspråk röjer dem. I kombination med min intuitiva sida så är det något jag oftast förnimmer. Men det är inte ofta läge att spegla upp det för andra. Det gör däremot att det blir lite svårt att möta dem för mig och försöka låtsas som ingenting istället. Jag känner mig nästan själv som att jag är osann som inte frontar.

På samma sätt är det oftast lätt för mig att läsa av andra saker hos människor. När jag tonar in så gör jag det medvetet, och då kan jag få all möjlig slags information. Men när jag är till vardags låter jag det mesta passera i sina strömmar, eftersom det skulle vara omöjligt att hantera allt som kan komma igenom. Men jag har förstått att det här, även om jag låter det passera, påverkar mina egna energinivåer märkbart.

Jag jobbar i öppet kontorslandskap. Jag färdas kollektivt. Båda håller ljud, människor och energi som jag blir otroligt trött av att vara i, av kanske begripliga skäl. Mitt jobb i sig självt innebär dessutom en otrolig massa informationsprocessande, plus att jag har en egen pågående inre dialog. Många små beslut fattas hela tiden i det jag gör, och det finns mycket lite utrymme för att slappna av och låta tystnaden tala.

Det finns dagar när jag är så hjärntrött att jag inte får mycket uträttat. Det finns också dagar när jag önskar att jag vore mindre känslig. Mindre tillgänglig för att information och mer avtrubbad. Å andra sidan ser jag det också som att det finns en mening med att jag är känslig. Och mottaglig för det där intuitiva.

Jag tänker att det delvis handlar om att jag behöver lära mig att sortera, men framförallt tror jag att jag behöver kunna lära mig stänga dörren mentalt emellanåt. Att jag lär mig förstå att allt inte kräver min uppmärksamhet eller analys. Men jag tampas lite med att jag inte vill stänga ner och mitt behov av stillhet. Och då blir det lätt så att jag tycker att det yttre ska förändras först.

Kanske är det här en gåva först när jag lär mig hantera den så att också jag får sinnesro.

Med nyfikenhet,

Nina

Pssst! Du hittar också mina publicerade låtar på sidan Min musik, där kan du också lämna en kommentar om vill. Det går också bra att göra det här nedanför.