Idag bjuder jag in till en annan låt jag har gjort, som har lite mystik över sig möjligen, men som jag tycker om bara just för det. Kanske måste inte alla bud vara tydliga i musiken, att det kan vara tillåtet att vara lite tvetydig bara för konstens skull. Ghosts kom till när jag satt och väntade på att Döden skulle ta vår katt. Jag är inte ens säker på att jag själv förstår betydelsen i texten men på något sätt känns den som en låt mellan slöjorna.
Ghosts
Text & Music: Nina Li
Arrangemang: Suno.com
Skapandet med Suno.com har förvisso gett blodad tand, men det märks också tydligt för mig att det är skapat med just Suno, att det inte är äkta röster. Det är fantastiskt att det går att skapa så här men jag anser inte att jag är någon artist och inte heller tror jag att det är rimligt att köra ut låtarna på t ex Spotify. Det är antagligen bättre att se om det skulle vara möjligt att hitta någon som vill sjunga dem på riktigt. Men där är jag inte riktigt ännu.
Funderar på om det är kopplat till min eviga följeslagare: skammen, i form av att inte tro att jag duger något till. Det är fortfarande så svårt att tänka att jag skulle vara tillräckligt bra på något för att det ska vara värt att lyfta fram. Den där inre otillräckligheten. Jag vet inte vad som ska till för att växa ur den men jag är väldigt medveten om dess närvaro.
Blir också varse skillnaden på självkänsla och självförtroende, det senare fungerar ganska bra, men självkänslans är en kamp. Även om den är mycket bättre än det har varit så längtar jag efter det lugn och den självklarhet som verkar bo i människor med god självkänsla. Jag vill slippa känna mig obekväm och på min vakt hela tiden, ständigt rädd för att bli påhoppad med något, få höra nån elak kommentar eller i största allmänhet bli utstött.
Det är därför det är så svårt att dela med mig av saker jag gör. Jag kan vara nöjd med något men så fort jag utsätter något verk för andras bedömning blir jag orolig och störd om någon tycker annorlunda. Det är inte bara en åsikt för mig utan det skär sig in i min själ och hackar sönder det lilla jag har. Jag har också svårt att liksom stå för mitt uttryck, i konsten, i musicerandet – som att jag behöver ett erkännande av var och en som ser/hör det jag gör – annars är jag ingen.
Kanske är min musik bara ett av mina många uttryck som inte kommer att gå, eller nå så långt. Och det är OK. Jag antar att jag är nöjd bara för att någon hör den förutom mig själv. Att någon som hör den kanske också tycker om den. Ett litet erkännande, men kanske mest en känsla av att jag berört någon annan på det sättet.
Ghosts är annorlunda i texten, mystisk och lite svårtolkad. Men jag tänker att den ska få vara med i alla fall. Precis som att jag själv får vara med, i alla fall.
I ljus och kärlek,
– Nina
Lämna ett svar