Däremellan

Ibland behöver det hända nåt för att en människa ska vakna upp ur sin slummer. Jag undrar vad som behöver hända mig. För en tid nu har jag återigen vandrat på någon slags autopilot. Samma frukostvanor, samma buss med samma människor och samma tramp in på kontoret med min medhavda lunch till köket och vidare till mitt skrivbord. Det finns inte mycket som håller mig ”vaken” i så mening att jag vet vad jag håller på med i varje given stund.

Snarare är det så att när autopiloten är på så märker jag inte livet. Dagarna flyter in i samma töcken och de små toppar jag har – musiken, skrivandet, Norrsjäla – motsvarar inte på långt när den där slummern som finns i dalarna av vardagstugg. Jag vet att jag vidrört ämnet ett antal gånger förut. Jag har ingen lösning nu heller. Ibland känner jag mig galen som ger majoriteten av min tid till ett leverne som inte gagnar mina drömmar.

För jag har så svårt att tro att det som är ämnat för mig inte ska gå mig förbi. Jag tror att jag måste agera på något sätt för att inte missa möjligheterna. Så jag slänger in en kupong på travet eller lotto ibland och tänker att nu blir jag nog rik nog att göra det som är ämnat för mig, fast jag vet oddsen. Men egot i mig vill ju tävla. Vinna. Drömmar som kostar en femtiolapp att lösa in och uppfylla finns förstås inte.

Då blir jag lite småbitter och tänker en stund att det var då som själva f…

För att sedan kliva upp till samma frukost, samma buss och samma jobb en vecka till.  Ni ser väl ironin hoppas jag. Och det hopplösa stycket i att aldrig själv välja, utan bli vald åt. Ibland undrar jag om det är meningen att jag (vi) ska befinna oss på autopilot bara för att det är där vi används bäst till ”produktion” i samhället. Om alla steg upp till en annan frukost, sket i bussen och tog ledigt på obestämd tid… Vad skulle då hända?

Jag vet att jag skulle sova. Och vakna när jag var färdig med att sova. Jag skulle skriva på morgonen tills kaffet kallnade. Göra musik när en melodi dök upp. Köra bil bara för att jag hade lust. Läsa det jag varit nyfiken på men aldrig hunnit. Jag skulle gödsla mina kreativa talanger och erbjuda min hjälp till dem som behöver göra detsamma. Jag skulle aldrig kunna bli utsjasad eller utmattad för varje val skulle ge mig mer energi.

Tänk om det inte handlar om att kunna mest och allt, utan om att helt gå upp i det som är ens kall? I så fall hoppas jag att jag närmar mig. Inte genom att slumra mig genom livet utan genom att aktivt välja min medvetenhet så att jag också kan välja mina processer till ett mer genomtänkt liv. För jag tror att jag kommit hit för att göra något mer än det jag för tillfället gör. Hela min själ viskar om det om nätterna när jag inte kan sova.

Vad viskar din själ om?

I ljusets tjänst,

Nina