Livsrummet

Ordet kom häromdagen när jag gick från jobbet och skulle gå över en regnvåt gata. Jag minns att jag tyckte att det var ett vackert sammansatt ord. Jag minns också att jag gladdes åt regnet, att det gav sig till den torra marken runtom, men låg kvar på asfalten som en påminnelse om att det fanns. Sådär är det.

Jag ser något som nästan alltid är där, något vardagligt, och upptäcker tjusningen med det på bara ett litet, vaket ögonblick. Häromkvällen på tåget stod jag med min solfjäder och viftade rytmiskt mot mitt svettiga ansikte, medan en liten pojke i barnvagn iakttog mig storögt. Jag mötte hans blick en gång, stod sedan bara där. Nästa gång jag tittade hade han slutit ögonen och sov redan. Och det slog mig att det är så vi borde göra.

Inte kanske somna överallt, men… iaktta storögt. Och sluta ögonen för en stund och gå in i oss själva. Barnen kan det ännu, för de har inte glömt. Vi vuxna har mist storögdheten för de små tingen. Och för mig som gärna sätter ihop nya ord på nya sätt är det som att de skickar små signaler till mig. Se nu, kolla på det här, ser du? De gör mig mer uppmärksam på det som finns runtom. Ett lockrop till nuet, en slags mindfulness.

Kanske är det också en process. Att komma ifatt sig själv på en regnvåt gata om så bara för en liten stund är en del i något större. Där det större inte handlar om mer utan om mindre. Att det kan räcka för helheten att jag bara stannar i andanom där jag befinner mig där jag är. Jag är osäker på om det går att lära ut det där blickstilla ögonblicket när man träder in i medveten närvaro.

För det är så flyktigt för de flesta av oss. Tekniker i all ära… de slår inte de naturliga stunderna som uppstår som av sig själva, när man minst anar. Vad förmår mig att skriva om det om inte för att dela det förunderliga. Vi jagar och söker så mycket när det räcker med så lite. Och vi är bra på att tala om jakten och inbilla oss nuet. Men kanske är det inte illusionen av de stora som måste spräckas, utan oviljan att se att det enklaste av ting kan förskjuta berg.

Jag anar en djuplodning i detta som är svår att undvika och nästan lite omöjlig att skriva om. För om jag majoriteten av dagar går i mitt mutter och bitter på tåg och buss kan jag inte plocka asfaltregn som en blomma till mitt ordhus. Det blir så svårt att dela med mig av det jag sett att jag inte ens försöker. Men om jag mot all förmodan ser, ett ting, en droppe, en strimma ljus i det grå och stannar i det – då händer det något. Världen blir lite större och jag blir ödmjuk nog att förstå att allt som jag lägger min blick till bär sin egen bild, sina egna ord, sina egna sagor.

Däri ligger något mycket fint. Inte bara att se och uppfatta det jag gör, utan också att förstå att det jag upplever är en gnutta av Universums oändlighet. Som jag är del av. Och du. Det jag får till mig och tolkar, i mig, är ofta bilden först, sedan orden. Därför kan regnet sjunga på asfalt och en pojke viska med ögonen.

Dörren är alltid öppen.
Universum säger: Välkommen hem.