Livsrummet

Det är inte alltid guld att försöka lära sig något när man inte förstår vad det ska tjäna till. Mest tungt blir det inte för att jag inte tycker om det, utan för att jag inte kan och vet redan. Att jag måste be om hjälp och på sikt säkert leja bort en del saker är självklart men inte så lätt. Och det här tar mycket energi från det jag vill hålla på med istället – det jag är bra på. Så jag kämpar lite.

Somligt är jag förstås bunden att lära mig (och gör det gärna) men… kanske inte precis just nu. Min kreativitet hotar att dräneras om jag måste ge mig in i siffror och byråkratregler med diverse bestämmelser för ditt och datt. Jag vill att det ska vara enkelt, begripligt och meningsfullt. Jag kan ju inte ändra på skatt och moms och allt däremellan, men på något sätt behöver min relation till det bli något annat än… urk, liksom.

Jag vill kunna allt jag behöver från början genast. Inte vänta på ATT lära mig – nej, kunskapen ska magiskt finnas där direkt, i min hjärna. Nu går ju inte det så jag försöker sålla agnar från vetet. Jag vill paketera det absolut nödvändigaste till något som går att fatta enkelt och som räcker till, utan att förlora väsentlig information på vägen.

Och det är ju ett grannlaga arbete i vårt system, där all information förvisso ofta finns men är otillgänglig till sin natur eftersom den är inbakad med allting annat. För att få hela A måste jag hitta B och C först. Och kanske irra bort till K också en sväng. För en kreativ själ som går på intuition mestadels är det ett mörker. Det tar tid, lust och syre. Och även om jag gör det som krävs önskar jag ibland att någon annan förstod.

Förstår helheten.

Det där helikopterperspektivet måste kopplas på först. Sedan kan man grotta ner sig i detaljerna. För utan helhet fastnar man i detaljer. Med helhetsgrepp kan man röra sig mellan detalj och helhet utan att förlora det ursprungliga målet ur sikte. Man sticker bara upp huvudet och kollar – vart skulle jag nu? Och så dyker man igen.

Jag saknar någon som ser det här och som kan hjälpa mig att sortera när jag fastnat på detaljnivå. Som talar samma språk. Men det är förstås så att jag måste flyga själv först. Se var det skaver, upptäcka läckor. Hantera min kreativitet också som något värdefullt, som en tillgång, även när den snöar in mig på detaljnivå. Laga det som behöver omsorg, be om hjälp när det behövs. Lyfta igen och se vad som utvecklats.

Kanske efterfrågar jag inte ”någon” så mycket som ”något”. Något med mig håller på att skifta. Och med det blir min fråga också större:
Var hittar jag min helikopter?


Med nyfikenheten kvar,
 
Nina