Livsrummet

Ursäkta, var hittar jag tåget? Jag vill bara tillbaka till Huddinge sjukhus, sa han.
Han var mycket lång och mycket smal och mycket barfota. I ansiktet fanns ett bandage men jag tänkte att det nog inte var det som var utanpå som gjorde mest ont. Det var onsdag morgon och jag var på väg till jobbet. Bussen gick inte så jag fick gå sista biten, och mötte då den här sargade själen på trottoaren. Först försökte jag undvika honom men när han tog kontakt så hjälpte jag honom, pekade vart han skulle hitta tunnelbanan.

Efteråt tänkte jag. Borde jag ha ringt nån? Följt honom till tunnelbanan? Satt honom i en Uber? Följande dag tog jag tunnelbanan på väg hem. Mitt emot mig stod en kvinna med ett ansiktsvisir och såg betryckt ut. Hon stirrade oavbrutet på mig. Jag tog som vanligt upp min solfjäder och började vifta varpå hon rusade iväg till andra dörrparet som en stormvind. Vi klev av på samma station. När hon passerade mig kom hon nära, sänkte visiret och morrade: Jag ska komma ihåg dig.

Ni som känner min historia förstår kanske att jag kan relatera till galenskap utan att jag behöver gå in på detaljer. Jag känner med dessa människor. Jag önskar att jag kunde hjälpt dem där två förstå att jag förstår. Att bara fötter mot hård asfalt en tidig morgon i sensommaren och en desperat blick inte bara är sjukdom utan ett rop på en människa. Hjälp att förstå vad andra inte ser eller upplever eller tolkar. Hjälp att känna att någon kan relatera utan att vara rädd, utan att döma.

Den allra största hjälpen för mig när jag insjuknade var de människor som vågade vara kvar bredvid. De höll mig, ovetandes, mer medveten om att jag skulle hållas på jorden. De som kunde hålla mig utan att döma mig, de som förstod att något var fel bortom min egen påverkan. När världen som jag såg den förändrades drastiskt och plötsligt fanns där inte längre någon rim och reson. Jag var djupt paranoid och djupt kärleksfull på samma gång.

Jag såg och tolkade symboliken i alla föremål, färger och mänskliga beteenden på sätt som endast kan upplevas. Det går inte att förklara vad det är för de som inte har varit där. Men jag minns att min desperata längtan efter något jordande alltid fanns med. Inte våldsamma poliser. Inte mediciner och injektioner och isolering och förvaring tills allt går över. Nej, jag talar om jordning genom mänsklig närvaro. Jag tror att en människa behöver människor runt sig när hon är psykiskt sjuk. Inte bara vård. Inte bara åtgärder.

Det är det som helar. Och det var det som tog mig hem igen.

Det var därför jag kände att jag kunde ha gjort mer för mannen. Och kanske också för kvinnan. Men rusch, rusch, jobb och tider att passa. Det ryms inte riktigt att vara medmänniska idag. Och om det är något grupp som är bortglömd, förträngd och utsjasad till skamvrån så är det de som bär på psykisk sjukdom. Jag hoppas att den barfota mannen hittade till sjukhuset. Och att kvinnan med visiret fann någon hon kunde tanka trygghet hos.
Kanske är det allt jag önskar för dem. Någon som stannar kvar.

Med värme,
Nina