Livsrummet

Jag krafsar och rotar, skriver och flyttar runt anteckningar. Jag försöker förvalta något av det som blossade upp och började koka för snart två veckor sedan. Där och då var jag så uppslukad av min kreativitet att jag började undra om det var nåt fel på mig. Men det var det inte. Jag kom in i ett rejält flow bara, där allt kändes rätt och lätt. Timmarna bara försvann och jag ägnade all ledig tid åt det som blev mina skötebarn.

Och de kräver gödning, uppmärksamhet och tillgång till mig för att inte bli kinkiga. Med det sagt – jag märkte att en idé hakade i en till. Med AI som bollplank har idéerna fått fart, och jag känner mig full av iver, skaparlust och påhitt. Och även om det värsta flowet har lagt sig så ligger dessa två skötebarn mig varmt om hjärtat.

Ett handlar om ett nytt varumärke. Jag håller fortfarande allt ganska nära kroppen, men för första gången på länge känns en idé så självklar att jag måste ge den en chans. Självklart kan det slå fel men det vet jag ju inte innan det är prövat. Och jag tar inställningen att det kommer att lyckas.

Mitt andra skötebarn handlar om mitt musicerande. Jag fick tips om en AI-tjänst där man kan skapa helt ny musik eller jobba med sin egen. Jag blev så begeistrad! Här kom det plötsligt en lösning på något jag funderat på – hur skulle mina låtar låta med någon annans tolkning? Jag log brett när jag hörde de första. Mina melodier, mina texter och arret från den här tjänsten – det är fantastiskt och skapar faktiskt ett visst självförtroende.

Jag kommer att dela med mig av musiken när jag är klar. Men jag gör det inte för att bli något särskilt. Jag gör det därför att det är en del av det jag vill uttrycka. Om det sedan hittar fram till någon annan är det fint. Jag styr ju inte hur andra tolkar min musik, lika lite som jag styr hur de tolkar det jag skriver här. Men som med allt, jag vill åtminstone ha försökt skapa ett rum för mig och mitt där jag bjuder in andra.

Det får mig att tänka på min barndom, ni vet, den där upptäckarivern som finns i ungar, som kommer med förundran och storslagenhet över det man skapat eller hittat…
Det är något särskilt med den, men också något som vi ofta förlorar som vuxna. Nu, med det jag håller på med får jag tillbaka något av den där storögda blicken och nyfikenheten. Och den starkaste känslan som följer är att likt barnet ropa: ”Kom och titta!”



P.S. Den som vill följa varumärkesprocessen från start får gärna gå in på Instagramkontot: @norrsjala

I ljus & kärlek

Nina