Det går inte att förstå insidan av en familj utan att vara i den. Ärligt talat, det går inte alltid att förstå den som medlem heller. När det finns gamla sår i en familj, som med tiden blivit till ärr, är det svårt att hitta ett naturligt sätt att umgås. År som lagts åt sidan på olika håll, inte bara geografiskt utan även på ett personligt plan, ligger emellan, och vi känner inte längre varandra. Men inte heller tycks det gå att brygga dessa år.

Under alla mina 25 år i Stockholm har syskonen hälsat på ett par gånger var, i samband med andra åtaganden. Jag har ibland tolkat det som att jag inte varit en tillräckligt stor anledning att göra resan enbart för min skull. Jag har själv rest hit oftare men långt ifrån på någon årsbasis. Pengar har alltid varit ett hinder. Men det är något annat också.

Det är som att det inte drar.

Vi har inte blivit viktiga delar av varandras vuxna liv.  Men vi är också sargade av allt vi upplevt och som vi aldrig satt ord på som en gemensam upplevelse. Vi delar inte vardagens händelser, och ringer inte varandra särskilt ofta heller. Jag tänker också att sorgen efter en pappa som dör mitt i livet har präglat vår familj. Likaså att splittringen blev svårare efter flytten till Sverige där storebror stannade kvar i Finland.

Jag tror att vi alla känt oss som isolerade öar emellanåt. Vi har sett varandra genom glasögon färgade av allt vi varit med om. Vi är ju också individer med våra egna tolkningar.
Det finns ett välbekant uttryck om att blod skulle vara tjockare än vatten men, om det inte finns gemenskap eller sammanhållning är det inte mycket i släktskapet att luta sig mot. Då blir man ensam i en familj, oavsett vem man är i den konstellationen.

Ärr från tidigare kan fortfarande föra sin talan och vi är kanske alla präglade av omständigheter vi aldrig själva valde. Det är också lätt att tro att distans är något som någon av oss valt när det egentligen är något som vuxit fram över tid.
Ibland har jag också tänkt att det bara är jag som förändrats, men när jag ser mina bröder inser jag att också de gjort sina egna resor.

Kanske räcker det att mötas där vi är nu.