Bara nästa

Det är något märkbart med tiden som går. Just där man tror att den står stilla visar den sig genom människorna man möter och påminner om att så inte är fallet. När jag kom in i min moders hem kom det över mig att det finns så lite tid att ta vara på, när avstånden är långa och besöken glesa. Jag blev också starkt medveten om att min mamma ju inte är i medelåldern längre –  jag är där själv. Och med högre ålder för henne följer en slags oro för mig som dotter.

För ni skulle se trappan upp till loftet i huset där mamma bor. Den är brant, den kräver hög närvaro och tillit till den egna kroppen. Jag var uppe och tog mig ner med möda, men så är jag också väldigt tung i kroppen och stel i lederna. Hon klättrar i den med ett leende medan jag ser skräckscenarion av brutna armar, ben och nacke…

Det är så märkligt också, apropå åldrande hur jag ser mina bröder bli äldre. Jag iakttar dem med nya ögon, liksom säkert de med mig, eftersom vi inte träffas så ofta. Alla tre har vi nya fåror, små rynkor och vitnande hår, och jag blir nästan berörd när jag tänker på alla år som går utan att vi delar vardag. Det är också en märklig känsla att minnas sina syskon bättre när vi var unga, ja nästan förväntar mig att de ska vara som då, både i sätt och utseende.

Men så var jag också bara tjugoett när jag for härifrån, och tjugofem år har förflutit sedan dess. Även om besök förstås har skett genom dessa år så har de varit sällsynta, och jag vet inte riktigt varför. Kanske är det avståndet som gör det svårare. Och kanske blir föreställningarna om varandras liv också så starka att man på något sätt tappar bort varandra i olikheterna.

Som jag skrev i Björkarnas stad är det mesta i livet en process, och jag kan inte påstå att jag känner någon stark dragningskraft till själva staden i nuläget. Och kanske är det just familjebanden som inte är så starka att de drar i mig heller. Jag tänker också att jag behöver hitta rätt dragningskraft så att ett eventuellt beslut grundar sig på rätt saker. Alltför ofta har jag gjort saker utan att vara förankra i mig själv. Haft bråttom till förändring men inte förstått att förändringar också behöver tid ibland.

Jag antar att man kan se livet lite som den där lofttrappan. Mamma sa: ett steg i taget, håll i dig och lita på att det går bra, när jag skulle gå i den. Och väl uppe så känns det ju alltid fint. Och jag tänker att den tilliten är det viktigaste vi har. Vi oroar oss på väg upp eller ner, men när allt kommer omkring visar det sig ofta att oron över nästa steg var obefogad. Och vi kan ändå inte ta alla steg på en gång.
Bara nästa.

I ljus och kärlek

Nina