Jag var alltid mer under vattnet än ovan ytan. Från tidig vår till skolstart bodde jag i princip i vattnet. Dessvärre är kraven på privat strand eller brygga höga hos mig idag, då jag inte vill dela min upplevelse av vattnet med andra (eller visa mig i baddräkt…).

Idag åkte vi ut på sjön. Det hettade av solen på axlar och nästipp. Det är något meditativt med att glida ut på vattnet. Vi följde älven ut till där Kvarken tar vid och på vägen passerade vi mången stuga och hus som ligger i strandlinjen. Jag tänkte att om jag bodde så skulle jag nog aldrig vilja lämna platsen.

Vatten har alltid varit en stillhetsandakt för mig. Jag känner att jag hittar min själ när jag färdas på vatten, och att det blir så mycket lättare att höra mig själv. Vattnet tycks läka min stress medan båtmotorn brummar och vattnet stänker lätt.

Semestern har fört med sig inspiration och nyväckt längtan efter saker jag sedan länge lagt på hyllan, och min hopskrynklade bucketlist har jag nästan fått räta ut och fylla på. Vad viktigt det är med ny input, jag hade nästan glömt hur det känns att uppleva nya tankar och äta annan mat än jag gör till vardags, små saker som lätt försvinner när plikten kallar.

Men jag har länge känt att det finns en annan plikt än den gängse som ropar på mig. Den som handlar om mitt inre och min utveckling. Alltför länge har jag snurrat omkring i det normativa, och tappat gnistan till det som egentligen är viktigt för mig. Meditation, förkovran i energiarbete och att utveckla min medialitet – sådant som jag vill ska bli en del av mitt framtida företagande.

Hela mitt jag ropar inom mig att det vill mer än någonsin. Men hur ska man göra för att behålla sitt vill när vardagen skränar? Jag förstår att jag behöver fylla på med mer än bara några veckors semester, och jag behöver hitta en motvikt till det liv fyllt av plikt jag levt de senaste åren. Frågan är vad den motvikten ska bestå av.

I mitt vill ryms det mycket. Mer än vad som ryms i en semester, och mer än vad som hinns med. Men kanske räcker det med att längtan finns där, att den inte försvunnit när allt skulle göras. Kanske är det därför jag söker mig till vattnet. Inte för att fly från vardagen, utan för att höra det som annars drunknar i den.

I ljus och kärlek,

Nina