Att vänta på sitt eget liv

Det är endast några dagar kvar tills jag får åtnjuta sommarens semester och det känns som alltid välförtjänt. Men nog finns där också en viss… ska jag säga känsla av att vara grundlurad.
För vem sa att jag ska jobba majoriteten av min tid, av mitt liv, och leva för helgerna och fyra ynka veckors semester per år? Det är ju en del av en normativ struktur att byta sin tid och fysiska närvaro mot pengar, som för de allra flesta går ut lika fort som de inkommer.

Ni vet nog att jag när en dröm om min firma, den som redan finns men som inte ännu har fått sin egen själ. Livsmontören. Några praktiska hinder har dykt upp så att det just nu inte går att starta upp verksamhet, men mest handlar det nog ändå om min egen misstro och rädsla inför att satsa. Jag tror inte riktigt att jag har någon kraft trots att jag känner att jag besitter mycket kunskaper jag vill förmedla.

Och någonstans i det ligger också detta tuggande i den ordinära arbetsverkligheten. Jag blir inte bara trött utan även avtrubbad. Drömmarna domnar bort i något slags ”sedan”, mot bättre vetande. Tid och engagemang för annat ryms inte inom mina 12 – 14 timmar hemifrån om dagarna, inklusive transporter. Jag vet att jag inte är ensam om detta, men det känns väldigt ensamt när det som jag helst vill göra fortsätter att vara en hägring jag kanske aldrig når.

Drömmarna känns dimmiga. Som att de inte är nåbara för just mig. Skammen kryper närmare och gnager på mina ben. Men också det här illusoriska med att försöka tänka ut alla moment, alla tänkbara scenarion – det är verkligen lätt att förlora sig i ”tänk om, tänk om inte”. Det är precis sådant som hindrar människor från att följa sina drömmar. Och det slår mig att det är en del av programmeringen vi utsätts för från barnsben. Att det är svårt att leva på eget, det tar flera år att komma igång ekonomiskt, man måste dubbeljobba och slita hund, och så vidare.

Ingenstans i den ordinära arbetsverkligheten finns det något som underlättar för en hårt arbetande människa att gå sin egen väg. För strukturen vi har vill inte se självständiga människor, fria människor, människor som går dit han eller hon drömmer om. Det riskerar att skapa oro för att folket inte längre vill ställa upp på arbetsmarknadens villkor på samma sätt. Självklart KAN man bryta upp. Men betänk ovanstående – vad hårt det sitter fast att man ska ha ett heltidsarbete på just samma premisser som alla andra.

Det stör mig att jag är så fastnitad i golvet och att jag inte förmår bryta upp, trots att jag har genomskådat systemet så många gånger. Trots att själva min övertygelse om att det är möjligt att leva ett annat liv är så stark och närvarande, är det ännu så att jag sitter fast. Eller det känns som att jag hålls fast, må så vara att det endast är med mina inre troll och spöken, och jag vet inte riktigt vad mitt nästa bästa steg är.

Kanske är det som det ska också. Kanske är jag ännu inte redo för att bryta upp. Kanske gör det inte tillräckligt ont, och kanske finns det ännu mer jag ska lära innan jag går den utstakade vägen jag vet finns där framme, bortom denna öken. Jag tror att jag väntar också, bidar min tid för att jag innerst vet det finns något mer, något större, och att det som är menat för mig, inte kommer att gå mig förbi oavsett. En sommars semester kommer inte att frigöra mig ur skuggorna, men jag vill gärna tro att jag kommer att få möjlighet att väcka lite liv. Tillräckligt för att ta åtminstone ett steg närmare ett liv jag vill leva.


Ljus och kärlek,

Nina