Jag har lämnat Stockholm. Sitter på ett tåg norrut. Semesterresa. Medan jag sitter och gungar fram och åter i en kupé som ska vara tyst och vid min fönsterplats känner jag mig världsvan och modig. Bara att ta en taxi med min stora väska till centralstation, kånka den väskan nerför trappor (hissen stod ju förstås) och hitta rätt perrong var ett äventyr i sig. I vanlig ordning ute i god tid fick jag vänta i mer än en timme på en smal perrong. Jag trodde att jag var fel ute ända tills jag klev på.

Ingen har nu heller sagt att jag sitter på fel tåg så jag antar att jag är på rätt spår. Det finns något mycket tillfredsställande att resa. Att komma ur sina vanliga rutiner och göra något annat, träffa andra människor, se andra platser. Det är nyttigt för inspirationen och själen som helhet att utmana den etablerade vardagen. Synd att det för mig är så sällan.

Samtidigt är det intressant vad nervös jag var, på samma gång som det ändå funnits en närvaro av stillhet och lugn – det löser sig. Jag som drömmer om att resa runt i en campervan i Europa behöver nog bättra på erfarenheterna när det gäller resande generellt. Kanske får jag blodad tand av den här trippen?

Tåg är ett nytt sätt att färdas på för mig. Förvisso pendlar jag med lokala pendeltåget men det är inte samma sak som det här. Och jag må då säga att det inte är någon skillnad i att åka dem, det är lika mycket boskapstransport oavsett, enda skillnaden är att det serveras kaffe och fralla på riks. Icke desto mindre, utöver den världsvana känslan känner jag också att jag ju kan välja att vara någon annan än den jag är.

Jag kan låtsas att jag är den där kryptiska författaren som filar på ett manus.  Eller att jag är egen företagare som ska norröver i ett uppdrag. Ingen vet ju vem jag är här. Och jag tycker om att fantisera, vilket blir mycket lättare just för att jag brutit upp från min enahanda vardag om än så bara för någon vecka eller så. Fantasi frigör energi. Och jag har gott om stagnerad sådan som behöver få rörelse.

Jag ska till Umeå. En stad jag inte kommit så bra överens med som ung kan kanske få vara det den är nu. En stad fylld med vackra björkar. Folk är väl som folk är. Jag ska inte umgås med folk, jag ska träffa familjen och kanske någon gammal vän. Kanske skulle det varit bäst att resa till en okänd plats. Själv. Så att det inte funnes något, någon att ”gömma sig” bakom. Att själv planera mina mål för dagen, bo nånstans fint. Våga vara ett annat jag en stund.

Ja, det finns en dröm om att resa mer. Så det står på min bucketlist tillsammans med allt det andra jag listat och som jag drömmer om. Kanske kommer den där nya tiden, när dottern flyttar från boet, att föra med sig mer av drömmarna. Kanske blir utmaningen inte att bli själv igen störst, utan vad jag ska våga göra med min tid. Jag vill stå fri, som en modig, världsvan kvinna. Bli den jag är utan att någon annan eller något annat definierar mig.

I ljus och kärlek,

Nina