Ibland känns det som att jag lever mer på minnen än i nuet. Sommarvärmen och ljuset ger mig tillbakablickar på mitt liv, som min barndoms somrar som kändes så fria. Fria på det sättet att jag (liksom syskon) kom och gick lite som vi ville. Hemma till mat för all del, men alltid på språng, på gång med någonting. Sällan några vuxna i närheten, vi badade dagarna i ända vid stranden eller hängde ihop i någon påhittad lek. Det var annorlunda då.

Jag minns sommaräng och gråstensholster*, ivriga cykelfärder på grusiga vägar. Regnvåta ben efter spring i högt gräs och solnedgångar över vattnet. Båtturer långt ut i stenig skärgård där vi grillade korv och plockade de blommor som fanns. Alltid en slags frid över det där med att åka ut med båt. Midsommar smyckades med björkris på verandan och någonstans i allt det här en barnslig tro på att sommaren aldrig skulle ta slut.

Det gjorde det förstås. Och jag har haft många andra fina somrar därefter. Men det är något i detta hemsökeri som gäckar mig. Varför är det så att jag får dessa återkommande minnen för varje årstid? Det är nästan som ett klockverk. Om hösten väcks jag till liv av en ensam kråkas kraxande, någon röker intill busskuren och jag slungas tillbaka i tiden till när jag kom hem från skolan en sen höstdag. Det som talade för att någon var hemma var att det rök ur skorstenen. Inne var det också rökigt, men av tobak. Och det fanns en trygghet i det, alltmedan en ensam kråka kraxade.

Kanske är det inte minnena i sig som vill mig något. Kanske är det den där frihetskänslan jag inte upplevt på länge, som vill påminna mig. Och kanske är det också en inneboende längtan efter ett liv närmare naturen, havet som vilar i minnena. Det finns också en slags sorg i att min uppväxt bröts upp där. Att jag kunde ha fått lära mig navigera bland grynnor och skär med båt själv i de där vattnen.

Behållit kunskapen om faunan, kanske lärt mig snickra och skruva med nån motor. Det är lätt att romantisera med minnen som inte blev så gamla. Jag tänker att jag hade behövt kunna välja, men jag fick inget val när det var tid för flytt. Kanhända är det däri som minnesbanken ligger. En sorg över det som aldrig blev. Ett hopp om det som en gång var ska återkomma till en.

I år ska jag fira midsommar i stan, med dottern. Vi ska sitta med våra blomsterkransar av plast och titta på varandra. Kanske spela lite spel eller kort. Dricka alkoholfri cider och käka något gott. Björkris finns det inte så gott om, men jag minns hur fint det kan se ut så jag ska leva på det som varit i det avseendet. Och trots allt så gör vi nya minnen. De kanske inte är exceptionella men de är våra.

*Gråstensholster = gråstensröse


Jag önskar er en glad midsommar!

I ljus och kärlek,

Nina