Själens ljus

Nu som då går jag igång på människor. Retar mig på dem, känner mig kränkt av dem eller allmänt bara stör mig på att de alls andas. Någon bryter in och tar över när jag ska svara. En annan ger överflödiga order utan att vara insatt i det jag håller på med. En tredje kringgår mig och lämnar en fadd smak efter sig. Under stora delar av mitt arbetsliv har jag befunnit mig i klorna på andra, eftersom jag jobbat med service.

I klorna på kunder och i klorna på interna, rigida hierarkier på samma gång har det varit stundtals svårt för att inte säga tungt, att räcka till. För det finns alltid någon som har åsikter om hur saken ska lösas, och endast ”so much” av tillgångar och resurser att nyttja. Som att det ibland krävs att jag ska trolla med knän för att alla ska vara nöjda.

Men hela mitt liv har jag känt mig uppstudsig mot överheten. Från skolans lärare till kyrkans män och kvinnor, till auktoritära människor i största allmänhet. Hatat och skymfat dem, räds dem och häcklat dem på samma gång. Storknat på dessa människors tro och övertygelser, aldrig förstått varför jag ska foga mig till deras. Alltid sökt min egen väg och kanske också funnit den smal, men min.

Jag må ha spelat spelet men alltid inombords vetat mer, känt annorlunda. I likhet med June, karaktären man följer i The Handmaid’s tale, som jag ser nu, vill jag tro att jag är en fighter, en människa som inte går att styra hur som helst, en människa som trots motgångar ändå inte ger upp hoppet om någonting bättre. Kanske är det ett naivt hopp. Kanske är det till och med dumt. Men jag har aldrig kunnat släcka den där inre lågan. Den håller mig vid liv, och mer därtill. Jag har ingen rätt att släcka själens ljus.

Det har ingen annan heller.

Ofta kommer jag fram till att jag får välja mina strider. Svälja. Gå undan de som alltid tycks dra fram mina egna skuggor. Det är svårt. Jag tycker jag sväljer mycket för den ”goda saken” och för att inte skapa ”dålig stämning”, men för att jag gör det blir jag också mycket mer instängd. Inträngd i ett hörn. Det är det som kväver mig.

Jag har nog alltid varit en samlare av saker för att sedan explodera. Men nu när det inte är gångbart att göra det, verkar jag implodera istället. Jag sväljer och försöker vara den större människan för att inte ställa till med en scen, men får bara bekräftelse på att min egen upplevelse inte är viktigt. Att andras väger tyngre än min sanning. Kanske är det därför jag blir så rasande på vissa. För att de påminner mig om mina egna behov, indirekt.

Men lågan fladdrar. Och för att den gör det orkar jag samla mig. Igen och igen. Jag kan ta mig fram på mitt livs smala väg, för att jag alltid gjort det. Kanske breddas den när jag väljer att stå fast och stå upp, för mig också i de små tingens värld som det här är.

Och kanske är det just det som är motståndet. Inte de stora gesterna eller de avgörande slagen, utan att gång på gång återvända till sig själv. Att inte låta bitterheten få sista ordet. Att inte ge bort sitt språk, sin vilja eller sitt ljus. Människor kommer fortsätta tränga sig före, ha åsikter och försöka tala om hur vägen ska gå. Men den smala vägen är fortfarande min. Och så länge lågan fladdrar vet jag åt vilket håll jag ska gå.


I ljus & kärlek

Nina