Att bo i Stockholm kan vara det märkligaste sättet att känna sig ensam på. Vilket jag dock sällan gör, jag trivs bäst i mitt eget sällskap, men emellanåt kan det drabba mig som en svallvåg. Efter 25 år i Stockholm har jag inte fler vänner än när jag var ung, och det är inte samma vänner som då. Vi umgås som vuxna människor när det funkar i vardagen, och jag känner att jag har vänner men det är ju inte som i ungdomen när man nästan satt ihop.

Att bo i Stockholm var en dröm för många år sedan, men med tiden som går här är det lätt att jämföra min relation till stan med ett dåligt förhållande. Man vet att det är dags att lämna men man dröjer sig kvar på något fagert löfte om att snart blir det bättre. Annorlunda. Men jag åker min buss, mitt pendeltåg (när det nu behagar rulla) och min tunnelbana. Och jag ser samma människor kravla sig till sina jobb varje morgon, liksom de ser mig. Ingenting ändras.

”Jamen utbudet är ju enormt i Stockholm” och ”Det hör till allmänbildningen att gå på museum och delta i kulturella saker”. Jag kräks varje gång jag hör någon har varit på än det ena och än det andra. Som att det måste hända någonting hela tiden. Som att jag, som inte deltar, har något fel. Men felet ligger inte i ointresse utan ren och skär utmattningskänsla. Att ”göra nåt” för mig innebär som regel vila i flera dagar efteråt.

Men det känns faktiskt mest som att det är nåt fel på folket. Jag förstår inte att de inte ser att det mesta är en illusion. Görandet, tidsfördrivet, villervallan och gömställena som människor hittar istället för att kanske stanna upp och ta reda på vilka de vore utan allt det. Jag tror faktiskt inte att det finns något utanför oss själva som kan ersätta den resan som vi alla gör eller kommer att göra, på insidan.

Och i den dimension det sker, reser vi tillsammans, men stegen tar var och en själv. Så för att förstå vad ensam är behöver man vara själv. För att förstå vad själv innebär, behöver man känna sig ensam. För att förstå sig själv behöver man strypa tillförseln på det eller de som definierar en utifrån. Varje skal, varje filter behöver falla av och kanske först då börjar man skönja vem man är.

Fast just när man tror att det är ”jag” så dyker värderingarna upp. Programmeringar som följt en sedan barnsben. Trauman som aldrig förstods då ska plötsligt förstås, kännas, upplevas. Och till sist integreras. Det finns inga shortcuts till den man är. Allt behöver stå i dagsljus som en gång legat i skuggorna. Inte för att det är skönt att uppleva smärta, utan för att de är en del av ens rustning. Att lägga ner den och ta nya kliv mot mjukare värden, sannare kärlek och förstå att skyddet funnits under kriget, innebär att möta ursprunget, kärnan.  

Det finns en stor tillfredsställelse i att vara själv, för mig. Inte så att jag alltid värjer för sociala situationer för att jag föredrar att vara själv, men jag väljer mina sammanhang med omsorg när jag kan. Jag vill kunna bidra, ge något till andra. Och jag vill kunna ta emot, på ett genuint sätt. För att hitta dem sammanhangen måste jag gå i ett utanförskap, så att jag kan hitta mina egna.

Så jag kan sitta på min kammare i Stockholm och grämas över att en ”normie-svallvåg” av sällskapssjuka dragit omkull mig tillfälligt, men lika snart inse att den bara var just tillfällig. Att när jag känner mig ensam gör jag det för att förstå att jag är själv, men inte ensam. Inte ensam för att jag är mig själv närmast, och som sådan är jag min egen bästa vän.