Jag rodnar ofta när någon kommer till mig med en fråga som jag tror kan handla om dold eller öppen kritik. Rodnar fast jag inte nödvändigtvis gjort något fel. Det är ytterst besvärande att se ut som ett stoppljus. Så jag rodnar lite till när jag inser det. Och den här känslan av att vara påpassad och att ständigt vara rädd för att ha begått något fel, den lierar sig gärna med känslan av att vara en bluff.
Jag har förvisso förvisat den skam som brukar hållas med de där känslorna, men de dyker upp ibland i alla fall. Jag vet att jag inte är perfekt. Men jag tror mig kunna sortera på det som är mitt och andras, på mitt arv och den miljö jag för tillfället spenderar mycket tid i.
Eller kan jag? Varför utgår jag ifrån att jag har gjort något att skämmas över? Är mina självtvivel enbart en skada från förr eller rivs det upp nya sår beroende på vilket sammanhang jag befinner mig i? Jag är i ett av mina sammanhang i en struktur som är instabil, där saker ständigt förändras, och som i sig ökar risken för misstag. Men trots att jag vet det är det svårt att värja sig för: ”Du borde veta…” eller ”Det har gått ut information…”
Till slut tror jag ju mig vara ett enda stort misstag hela jag.
Faran kanske ligger i kombinationen av miljö och min vanligaste reaktion. Det är som att berusa sig på något, men istället för en dryck eller drog så förlorar jag min känslomässiga nykterhet, i samma takt som jag tillåter mig att förloras i dessa sammanhang av dysfunktion. Jag går inte in i det med avsikt att förlora mig själv, men bruset är förhäxande.
Vad behöver jag då? En vänlig själ som kan påminna mig om vad som är viktigt? Kanske behöver jag få en livboj kastad till mig för att förstå att jag är ute på djupt vatten. Att jag inte behöver göda det som jag i grunden ser som dysfunktion bara för att bruset säger åt mig att göra det. Kanske ska jag bara sluta trampa vatten och simma.
Jag vet att jag begår fel. Men min ambition är alltid att göra rätt, vad nu rätt än är. Ett litet fel kan stjälpa min dag. Ett större kan förmå skammen att jaga mig i årtionden. Samtidigt inser jag det orimliga i att leva perfekt. Jag behöver få vara människa. Jag vill inte leva som ett skuggjag till mig själv, ständigt på sin vakt, ständigt rädd för att göra något alls, för att misslyckas. Man kanske kan vara rädd för att lyckas också. Rädd för att framgång ska skapa känslan av bluff igen.
Kanske handlar det om förmågan att värdesätta sig själv. Att inte styras av omgivningens tyckande, dömande eller ens hyllande. Tänka att jag har en lika god chans att lyckas som någon annan. Tänka också att det kommer dagar när jag får vara mig själv utan att lysa röd.
I ljus och kärlek,
Nina
Lämna ett svar