Livsrummet

Ibland kommer jag till ögonblick där det pågår något under ytan med en annan människa. Det är dragning och attraktion men av det slaget att båda vet, att inget mer kommer att hända. Ändå tillåter hjärtat att rida på den energi som vibrerar mellan oss. Jag tänker att det är sin ordning, men…

…kan inte låta bli att undra ibland, vad som skulle bli om inte värderingar fanns. Andras åsikter eller någons andra hälft. Andra saker som vi mentalt sätter till hinders istället för att följa hjärta, själ och kropp. Höga krav på oss själva, kultur och fostran. ”Man gör inte så.”

Det finns dagar när jag tänker åt fanders med alla pålagor. När tycke uppstår får man följa det som följer. Lita på sina känslor förutsatt att man är någotsånär rätt skapt och inte missbrukar andra människor. Men det gäller också att lita på sig själv, veta att man inte leker med andras känslor.

Eller att man säger ett men aldrig går till två för att man egentligen är skraj för att vara i närheten av en annan människa som kan spegla alla sidor av en själv. Jag är lite rädd för att det är så med mig. Därför blir det här under ytan-spelet ganska svårnavigerat. Var börjar jag och var slutar jag? Drar jag gränser för att jag behöver det eller för att rädslor håller mig tillbaka?

Och varför fundera ens på det här när det är just under ytan utan att någon tänker ta det längre än till vad det är? En vibration bara som skapar fantasier. Lockar med en dröm som inte kommer att uppnås. Inte för att det är omöjligt, utan för att det bara är en stund i någons ljus där mötet redan är klart.

Klart i så mening att det är bättre att låta det bero. Vara en krusning i någons ögonvrå för en tid, en magnetisk dragning för att det är så härligt att vara i det. Veta att man är omtyckt lite extra och att jag själv får tycka om någon också är lika viktigt som att andas.

Att det sedan inte fullföljs är inte en förlust. Det är bara en viskning från Universum. En viskning som trillar runt en som en hälsning till oss båda, att man kan älska på håll. Att det kanske finns band som energimässigt är starka men som inte är menade att prövas i den här tiden.

Jag tror att jag försöker fånga sådant här i min musik också. Inte bara det som händer utan det som händer mellan det som händer. Det där som inte är så lätt att ta på men om ändå stannar kvar.

Moments kom till just ur en sån känsla.

Den kom spontant, på bara någon timme satt texten, ackorden och melodin med min röst och gitarr. Sedan använde jag Suno för att ge musiken ett arrangemang och en sångröst som jag själv inte hade möjlighet att skapa.


I ljus och kärlek,

Nina


Moments by Leeyli // Nina Li// Alla rättigheter reserverade