Livsrummet

 

Jag tror inte att sorgen efter dem vi älskat och förlorat blir lättare att bära. Den blir bara dovare, går tillbaka i bakgrunden. Annorlunda till sitt uttryck men alltid närvarande. Det kommer till mig när jag nu går in i hösten på mitt fyrtiosjätte levnadsår. Han bor alltid i början av årstiderna. Kommer till mina tankar med sin andliga närvaro och fast jag vet att många år har gått så känns det några dagar som att han fattas mig mer än annars.

Som att varje årstid kommer med bud om att ännu en tid har gått och ännu en tid ska gå. Det bor små sorger i mina små som stora livsbeslut över att han, pappa min, inte är här så att jag kan berätta om dem. Jag har funderat på varför det har varit årstidsbundet och tänker att det är som det där första årets högtider i en sorgeprocess. Det blir lättare, gör mindre ont och det går att andas.

För mig har det inte varit högtider, utan just brytningen från nu till höst, höst till vinter. Vårens ljus och sommarens skrud. Jag känner det i en skiftning i luften, från sommarvarmt till svalare. I den första höststormen till en snöflinga på nästippen. När våren blir till och takskägget droppar i solen.
Det är oftast utan tårar. Mer en djup inre suck. Och det bor en slags väntan i det också. En stillsam väntan på att fara hem, som han. Jag vet inte varför jag bär den men den har alltid varit med mig.

Och hur sätter man orden rätt i det här? Kan man längta efter en pappa hela sitt vuxna liv utan att skämmas? Går det att förstå sorg? Är det rimligt att tillåta sig själv att sörja många år efteråt om man inte har kunnat det förr? Kanske är slöjorna mellan världarna just nu, i brytet mellan årstiderna precis så tunna att det är meningen att jag ska få kontakt med de här känslorna. För det finns något i den här sårbarheten som känns nytt.

Jag har valt att tro på ett liv efter döden och det gör det lättare att leva även när jag bär sorg. Jag vet inte vem som bestämde att sorg skulle vara livet ut, och det är inte viktigt heller. Ibland tror jag att vi människor kommit för att uppleva alla känslor, och att det i sig stärker och utvecklar oss. Förutsatt att känslorna får ha någonstans att bo.
Min pappasorg har bott hela mitt liv men jag tror knappt jag har förstått att den också måste in i hjärtat.

Nina