Björkarnas stad

Gröngräs under bara fötter. Bränt mig i solen och tagit en kallsup – i duschen, inte i älven. Blivit kompis med en söt liten katt också. Det känns ovant att vara här, i björkarnas stad, på sommaren. Det är som att jag lägger märke till sådant jag aldrig såg förr. Där det en gång bara var sly står nu stora björkar. Områden jag någon gång i ungdomen cyklade runt i har förändrats till oigenkännlighet med nya huskroppar och gator.

Ni som hängt med vet att jag i mina tankar rör mig norröver, men det är bara tankar. Och vill jag ens hit? På en gång känns staden för liten. Som att det finns något prestigefyllt i att bo kvar i Stockholm, och något som måste försvaras om man lämnar det. Gissar att det är fråga om en process. Och vem sa att jag måste flytta till stan? Här uppe finns det ju småstugor överallt, utanför stan. Kunde jag få tag på en sån så… vem vet?

Men vad sitter beslutet fast i mån tro? Jag har på något sätt satt en viss stolthet i att bo i Stockholm, så den får jag nog plocka ner. Det finns mycket som är bra med staden men det finns en hets och en stress som jag längtar bort ifrån. Och det skulle vara fint att kunna åka iväg utan att planera minutiöst för att hinna, och att sträckorna skulle vara kortare. Men praktiska saker är ju lätta att referera till.

Jag minns så väl, när jag hade flyttat hemifrån och tillbaka till Finland, hur jag efter en kort tid redan visste att jag inte ville vara där heller. Min hemlängtan hade förblindat mig till ett beslut jag inte ångrar nu, men jag minns hur svårt det var att inte längta tillbaka till Sverige. Jag kände mig mer rotlös än någonsin, hörde inte hemma riktigt någonstans. Samtidigt var jag stolt som flyttat hemifrån och ville inte krypa tillbaka med svansen mellan benen.

Kanske kommer jag aldrig att förstå de rötter jag kämpat med fullt ut. Och kanske kommer Stockholm att förbli mitt hem bara för att det är där jag nu bott längst. Som att den tid man bott på en plats utgör ett mått på vad man kallar hem. Men jag är inte säker på att jag vet var jag vill bo. Troligen har jag aldrig vetat. Jag har bara trott att svaret funnits på en plats.

I ljus och kärlek

Nina