//Bland slitna skor och sanna jag//

Jag ser någons otvättade hår. En fläck på en blus, skrynkliga byxor. Trasiga skor och trötta ögon. Ryggsäckar hänger och slänger och alla står eller sitter med sina mobiler. Parfym blandas med diverse kroppslukter. Svensk kollektivtrafik i ett nötskal. Jag tyckte länge att det var svårt att liksom platsa bland alla människor med mitt. Jag har sökt det perfekta för att jag tyckt mig se perfekta människor runt mig, men något har skiftat.

Jag ser verkligen människorna för vad de är nuförtiden, och inte den illusion de stått för. Jag är också fräsch, sminkad och fixad på morgonen, men fan på kvällen är jag lika som alla andra både trött och utsjasad med blank hy och munnen som ett streck. Det har gjort mig gott att förstå och framförallt kunna iaktta så pass länge att jag inser att jag inte är en sådan udda fågel (i dem sammanhangen i alla fall…) som jag känt mig som.

Samtidigt börjar jag fundera på min ålder. Bara en siffra förstås, men ändå, något händer när man blir medelålders. Mindre brydd. Mer ”här är jag som jag är”. För mig har det absolut inte varit någon självklarhet att vara som jag är. Istället för att vara jag har jag försökt passa in, och längtat sönder mig efter en kropp som är annorlunda än den jag har, och egenskaper som varit bättre än de jag haft.

Den här jakten på godkännande och erkännande har varit ihärdig och närvarande hela mitt liv. Som jag har väntat. Och när ett erkännande kommit inte kunnat tro på att det varit sant och uppriktigt. Inte kunnat unna mig den tillfredställelsen om än aldrig så blygsam. Det är också ganska tungjobbat att ständigt försöka passa in, upptäcka att man inte gör det, bli besviken och skamfylld och sedan sitta på kammaren hemma och undra vad man gjort för fel.

Fast det inte är något fel. Jag är för gammal för att inte säga till. Men jag är också gammal nog att välja vad jag går in i, om jag bara har lite koll på mina gamla mönster. I det här fallet, att bli en människa som platsar i kollektivtrafiken och även andra sammanhang, handlar det om att släppa taget om ett mönster som begränsat och lagt beslag på min självkänsla. Jag kan inte längre vara någon annan än den jag blev.

Och medan det går upp för mig att jag lagt årtionden på att försöka vara någon annan, får jag också acceptera mina diagnoser och mina läkemedel på senare år, som påverkar mitt mående och personliga uttryck menligt i vissa avseenden. Inte så att folk som känner mig nu kan säga det, men de som vet vem jag var innan allt det, vet att jag var annorlunda. Och jag saknar den jag var, jag sörjer att jag inte längre kan vara den människan.

Men jag kommer fram till att jag är den jag är oavsett. Det har väl bara inte varit tydligt för mig att jag kan vara den jag är i alla mina angelägenheter, och att det är gott nog. Att släppa prestige, prestation, ”supersnygg” och bara vara vanlig handlar kanske mest om att våga vara modig nog. Modig nog att gå ut med en fläck på blusen, slitna skor och håret i trasseltofs utan att bry sig om vad andra tänker.
Och tillika att möta livet i stort i samma anda.

I ljus och kärlek,

Nina