Om vänskap som förändras

Linger.
Tycker det är ett så vackert ord, på svenska ”dröja kvar”. Och jag tycker om innebörden i det. Att något eller någon dröjer sig kvar i det som har varit, som en sista smekning av närvaro. Ordet har också betydelse ifråga om att det finns en låt av The Cranberries som heter just Linger, som min dåvarande vän tyckte mycket om. Det är om henne det ska handla lite om i dagens inlägg.

För trots att vi har ”gjort slut” som vänner sedan ett par år nu så dröjer hon sig kvar i mitt minne. Det var hon som lockade ut mig på en cigg (som blev flera) en vinterkväll, Lucia ’94, när vi var 14 år. Vi pratade. Och rökte våra dyrbara tiopack med cigaretter där vi satt i en port på Sandahöjd i Umeå för att vi inte hade någon annanstans att hänga. Ingen av oss passade in på någon ungdomsgård och hemma hos någon av oss var inte på tal.

Utstötta
Vi var trasiga. Små tuvor i ett kargt och öde landskap. Ensamma för att vi var dem vi var också på egen hand, utstötta ur flockarna av klasskamrater som mestadels hackade på oss i någon form. Ensamma också i våra respektive familjer som slet med liv och relationer och inte såg oss. Hon, som ju var den som tog kontakt med mig, modigt nog, men som också visste att jag var lika ensam som hon.

Vi hittade vänskap i vilket fall och hon räddade sannolikt mitt unga liv bara genom att hon ringde den där kvällen och ville ses. Jag var sargad av förlusten av min far, flytt till Sverige och den hopplösa känslan av att ingen förstod. Döden var ständigt närvarande. Men jag fick en vän som gav kärlek. Gjorde livet begripligt igen. Hade omsorg, ville väl. Hon blev min bästa vän.

Från mörker till frihet
Också för att hon tålde mig, levde med mina utbrott och PTSD- sår (läs gärna inlägget Det som inte tröstades), och stod kvar trots att någon annan kanske dragit. Och trots att hon hade ett eget mörker att ta hand om, så tordes hon se mitt. Kanske just därför. Och kanske var det därför som vi bröt upp. Att hon inte trodde att jag kunde tåla hennes mörker i min tur, när det kom ikapp. Men det kan vara att det är ”frånväxt” också. Att vi inte längre lyfte varandra utan drog i varandras skuggor utan att förstå vem som var vem i den dansen.

Något slår mig, i att vi nu inte haft kontakt på ett par år, att det som dröjer sig kvar inte bara är nostalgiska minnen, utan en känsla av tillväxt. Jag, och hon, får nu växa till andra individer än de vi definierat varandra som sedan vi var 14 år. Skuggorna finns kvar, och kanske dansen med, men när det inte längre finns något VI återstår bara du och jag. Och det är gott så.

Vi ses när det ljusnar.

I ljus och kärlek,

Nina