Sorg och trauma – om det känslomässiga arvet

Jag har varit i kris. Inte precis nu men flera gånger i mitt liv har saker ställts på sin spets på sådant vis att jag ifrågasatte min fortsatta existens. Första stora krisen inträffade när jag var barn och miste min pappa i en meningslös bilolycka. Ena dagen fanns han. I nästa satt jag på golvet och kände på kläderna i hans resväska. De doftade av hans rakvatten. Eller sätter hjärnan bara ihop fragment för att behålla en hel bild av honom månne…

Jag visste inget om hur döden skulle kännas som 10 åring på mitt elfte levnadsår. Jag visste inte hur en sådan förlust skulle kännas. Jag minns mina tårar, hur det knep i bröstet av andnöd men jag minns inte vad jag gjorde med känslorna. Senare den våren och försommaren, sa jag till min sommarkompis att jag inte hade gråtit på hans begravning. Hon trodde jag ljög, men faktum var att jag redan hade stängt av.

Stängt av för att överleva. Grät jag skedde det om nätterna i hemlighet. Jag besökte inte hans grav för jag ville inte gråta inför mamma och min bror. PTSD – ett begrepp knappt känt då – var förstås ett faktum. Tårar och sorg kan också locka fram välmenta ord och händer på ens axlar man inte vill ha när man som jag, var kritisk till vuxenvärlden från början.

Fast de allra flesta visste inte hur de skulle vara mot mig, eller oss barn, ändå. Som att sorg inte fanns i våra små kroppar lika mycket som i de vuxnas. Som att frånvaro av tårar på kinderna också senare, betydde att jag hämtat mig. Senare i livet har jag också haft krislägen där jag gjort på ungefär samma sätt: Gråtit i stunden och sedan när de stillnat har jag börjat leva som vanligt igen. Rest mig. Varit stark.

Inte velat tala om saken. Möjligen fällt några tårar i min ensamhet men till och med då har jag ”skärpt till mig”. Jag vet inte vad som är adekvat sorgearbete. Eller hur man hanterar det som smärtar i själen. Jag tror att jag vet, men egentligen gör jag bara det jag tror att man behöver, utan att ta reda på vad det är JAG behöver.

En kris i mitt barns liv aktiverade min egen respons. Att betrakta hennes kamp med gamla mönster och reaktioner på en ny situation i hennes liv fick mig också att se hur jag omedvetet har ”lärt” henne att hantera svåra känslomässiga situationer på ett visst sätt. Unika sätt för henne, men med samma avstängningsmekanismer jag själv har. Samma bristande tillit till omvärlden, samma falska styrka.

Det gör ont att inse att jag har lärt mitt barn att vara ensam i det som gör ont. Att inte kunna ta emot verkligt stöd och tröst, ett av de mest grundläggande behoven. Att jag har lärt henne att vara stark och överleva trots vad, och göra det själv. Jag vet att jag inte kunnat göra annorlunda eftersom det är mina egna mönster, inte längre osedda, men väldigt automatiska. Hårt präglad av mina egna erfarenheter får hon bära arvet av dem.

Kanske borde jag inte låta så hård mot mig själv. Men tuffa sanningar slår då och då ner i mig och då är det bara att hacka i sig dem. För de kommer ju inte i dagsljus för att skada mig utan för att jag ska varsebli mönster och programmeringar som jag idag kan göra något åt hos mig själv. Och i förlängningen vara till hjälp för andra, kanske även min dotter. Att försöka laga det som gick sönder för länge sedan är förstås ingen enkel sak, och jag kan inte göra något ogjort – men jag kan göra mer rätt från och med nu.

I ljus och kärlek,

Nina