//Att lämna dysfunktionella sammanhang//

Jag har nerverna utanpå tror jag. Ytterst känslig för kritik som framförs på fel sätt, tolkar det mesta som anklagelser och reagerar därefter. Först tänkte jag att det måste vara något gammalt som far genom mig, vilket det till viss del är. Men sedan insåg jag att jag befinner mig i ett sammanhang där kommunikationen brister. Saker sägs, men de uttrycks på ett sådant sätt att det hos mig blir till skuggor.

Jag är så hemskt trött. På att försvara mig, på att förklara mig. På att gå omkring och vara rädd för att göra fel hela tiden. Känns som att jag har ägnat en livstid åt att passa andra. Gjort mitt bästa men alltid känt att finns det nåt att peta på så gör folk det. Som att det inte får vara good enough. Sitter och skakar på huvudet för mig själv. Fångad i det här mönstret av att stå med mössan i hand och tigga. Att aldrig riktigt komma upp från den grop jag ständigt gräver på nytt.

Det sägs att man kan bli så pass tillfrisknad från systemet att man slutar ta tag i den där spaden eller falla i gropen. Och jag har sett det hända, upplevt det själv. Man går bara förbi…men något riktigt fult måste fortfarande hålla mig i nackskinnet större delen av tiden eftersom jag hamnar där gång på gång. Säkert är det skam. Säkert är det rädslor, säkert är det en massa faktorer som avgör.

Jag kan allt det där. Och jag vet mina kompetenser, vad jag förmår och vad jag kan. Tvivlar egentligen inte, och det är här irritationen kommer in. Jag känner mig konstant ifrågasatt. Jag känner att min självkänsla vacklar. Konstruktionen i sig självt är instabil, där jag befinner mig, och jag behöver egentligen bara ta ett par steg till så rämnar den. Inte så att andra förstår det, men så att jag själv förstår så pass att jag slutar kämpa för att hålla den upprätt.

Det är direkt ohälsosamt att vara i sammanhang där sådana här saker sker. Jag kan förvisso se dysfunktionaliteten men jag har svårt att hålla mig själv balanserad och redig när jag ständigt matas med motsatsen. Jag blir helt enkelt en produkt av min miljö. Medberoendet tar över, och där den sjukdomen går in går vettet ut. Nu kan jag inte förändra andra människor, eller det sammanhang jag och dem befinner oss i…

…men jag behöver sluta göda det som tar min energi och gör om den till något sjukligt. Förstå att jag någon gång har valt detta sammanhang och också väljer detsamma varje dag jag går in i det. Jag är inget offer. Och med det uppstår också en slags tröst, och en frihet. Jag behöver inte stanna, jag kan välja att gå. Frågan är inte längre om, utan när det till slut känns tillräckligt mycket i hjärtat för att jag faktiskt ska göra det.


I ljus och kärlek,
Nina