//Om känslomässig överlevnad//

En känslomässig reaktion på en förändring ledde mig raka spåret ner i en hink med isvatten som gjorde mig ännu argare. Människor såg och hörde min reaktion enbart, och uppfattade inte vad jag sa. Jag kände mig överväldigad och tung i sinnet, omöjlig att styra eller fånga. Ett dygn gick. Samtal med syfte att förstå mig. Problemet. Det slutade med tårar och oförstående blick. Jag kände mig som skrubbad med stålull, men inget blev löst eller förlöst.

Det blir så stort när jag blir arg. Folk blir skraja och fattar inte att det kanske är jag som är skraj. Jag tål förändring, livet är fullt av dem. Det jag inte tål är när jag hivas runt som en vante och ska anpassa och anpassas efter ständigt nya bud som presenteras som valda sanningar av andra utan att det finns utrymme för dialog.

Bagage
Då går topplocket ibland. Jag är allergisk mot toppstyrning. Men jag är inte stridslysten heller, jag vill bara att det ska finnas förståelse för det jag gör och hur saker påverkar och inverkar. Jag blir inte rosenrasande arg så ofta numera. Det var värre förr. Och ofta är jag inte ens arg, utan jag känner mig förtvivlat liten i hjärtat. Utåt är det tigern som kliver fram. Den tar över fullkomligt. Och det är en riktigt gammal tiger.

Jag bär på så mycket bagage av ofrivilliga förändringar från tidigt i mitt liv, att det inte är så konstigt om jag då och då exploderar när jag upplever mig trängd. Det är en del av traumat, att inte kunna uttrycka mina behov när de uppstår. För då blir jag sårbar, och det var farligt förut. Så när de behoven hotas, även om det inte är ett verkligt hot i nuet, blir jag tigern.

Utveckling
Men just för att jag blir kraftfull i mitt uttryck kan jag bli en kanal för andras oförmåga/rädsla att uttrycka sig. Jag får ta fronten i sakfrågan och riskera piskan. Riskera oförstående och stå ensam. Förvisso är jag van vid att vara där, så mycket kamp det har varit i mitt liv, men det skulle vara skönt att någon gång få erkännande och bekräftelse direkt istället för en klappdunk på axeln efteråt.

Samtidigt är det, för att ge det hela ett andligt perspektiv, precis där som jag får min utveckling. Det är i skuggorna som ljuset växer och blir större. Det är genom arbete med mig själv som jag kan lära mig att hantera mina trauman och öka min egen förståelse för vem jag varit och vem jag är. Och jag vet att det är genom mig själv jag på riktigt kan hjälpa andra.

Kanske är det inte meningen att jag ska förstå allt i stunden. Kanske räcker det att jag efteråt vågar gå tillbaka och se vad som rörde sig i mig. Tigern finns där för att skydda något som en gång var sårbart. Och kanske är det först när jag lär mig tacka den, istället för att slå på den, som den kan börja vila.

I ljus och kärlek

Nina