Vardagsattraktion

En gång för flera år sedan när jag jobbade bilburet, passerade jag ett ställe där det då och då dök upp en man som jag från början bara av att se hans ryggtavla blev lite knäsvag för. Jag visste inte vem han var eller hur han såg ut först, såg bara ryggtavlan och hans knalliga varseljacka. Sedan började vi hälsa på varandra och småprata lite vid de där korta stoppen. Kort därpå förändrades förutsättningarna för mig och det blev inget mer än så. Men jag fann det vara tillfredsställande att ha upplevt hur den där ”på håll-känslan” också var besvarad.
Det kändes magnetiskt och magiskt.

Nu har jag en liknande upplevelse med en man på bussen som jag åker med varje morgon och kväll. En man som jag först bara iakttog kroppen på, och ryggtavlan förstås. Sedan har det avancerat lite, där jag medvetet sökt hans blick men inte helt fångat den ännu. Däremot kände jag mig iakttagen igår när vi råkade sitta snett mitt emot varandra. Varje gång jag tittade dit på honom såg han nån annanstans, och jag gjorde väl likadant med honom. Iakttog i smyg.

Är det inte lite spännande ändå? Jag tycker det. Vad är det som gör att man blir intresserad av en människa på avstånd på det här sättet? Feromoner i armhålorna? Jag tvivlar. Det märkliga är att jag nästan alltid känner det direkt. Innan vi sett varandras ansikten ordentligt. Innan ett ord sagts. Jag tror på energier. Någonting i hans energifält relaterar med mitt eget och något gör oss nyfikna redan innan blickarna mötts. Jag är så fascinerad av det här fenomenet. Det är mer än bara ”looks”, just i å med att jag kan uppfatta ett intresse bara genom att iaktta någons rygg.

För ett par år sedan hade jag också en snygg, yngre förmåga som jag ofta hamnade att stå på pendeln med på samma ställe. Samma energi, samma förstulna blickar, samma känsla av att snart bryter nån isen. Samma känsla av magnetism, oförklarlig men där likafullt. Till slut blev jag så full i skratt (dolde mitt leende bakom halsduken) att jag tänkte att nästa dag ska jag säga nåt. Då var han inte där. Inte följande mornar heller. Och där var sagan all.

Kanske är det bara glimmer. Tomtebloss av plötsligt intresse. Attraktion. Snabb, överraskande, nyfiken – men samtidigt återhållsam till sin natur. Ingen vågar riktigt tro att det är något på gång. Hur kan intresse uppstå på det sättet, utan att man ens bytt ett ord? Kanske har vi också lagt för många ramar runt hur tycke ska uppstå. Vi ser inte skogen för alla träden längre.  Och kanske låser vi oss, i alla fall i storstaden, vid att främlingar är främlingar och ska så förbli. Kanske är någon till och med tveksam till att bryta isen, tänk om magin försvinner?

Det gör den inte. Snarare förstärks den, är min erfarenhet. Men det är upp till Universum hur välvilligt inställt det är till en fortsättning. För mig, som inte blir kär så ofta, är de här små magnetiska avståndsförälskelserna en påminnelse om något enkelt – att jag fortfarande är en levande människa. Kanske, emellanåt, någon annans lilla crush också. Och ibland räcker det med en ryggtavla i morgonrusningen för att påminna en om att världen fortfarande är full av möjligheter.

I ljus och kärlek

Nina