Vinterbo

Jag har stillat mig i mitt vinterbo, där jag inte gör så mycket eller säger särskilt mycket heller. Det är en vila att vara i mörkt och ruggigt väder, och jag uppskattar den här tiden på året mycket, till skillnad från många andra. För det går tydligt upp för mig den hets som vilar i mänskligheten, och som syns och hörs och känns överallt. Det är inte bara julen som stressar, utan det är som om varje människa jagar och jagar någonting de inte längre vet vad det är.

Jag iakttar människor, har alltid gjort. När jag samtalar med andra gör jag det med en hyfsat god närvaro, men det finns också tillfällen när jag märker hur mitt sinne flyter iväg och där mina öron hör men slutar lyssna, min hjärna registrerar men mitt hjärta klappar iväg till någonting annat. Det liknar dagdrömmeri och kunde gå för en slags flykt, men jag har börjat se det som en slags förankring till nuet, en medvetenhetsglimt.

Det vill säga, jag tar ett kliv utanför (inuti) det som pågår i 3D världen och går in i ett tillstånd av annan närvaro. Orden blir oviktiga, och det är bara energiläget som skiftar så att jag märker hur jag kommunicerar på fler än ett sätt. Min hjärna uttrycker orden men min energifrekvens vibrerar högre än den gör annars på 3D nivå. Flummigt? Jo, kanske för en del, men det är inte unikt för mig.

Att vi består av energi är de flesta med på idag, och som energivarelser vibrerar vi på olika frekvenser hela tiden. Det jag nu uppfattat är att det går att befinna sig på en frekvens med kroppen medan själen finns på ett annat plan också. Jag har länge tänkt att det är därför vi människor upplever dubbelhet i kommunikationen oss emellan, för att vi helt enkelt säger ett men vibrerar något annat.

Det mänskliga sinnet uppfattar det vi ser, hör och känner, men på högre frekvenser kommunicerar vår källa, våra själar, med varandra bortom ord. Jag tror det är därför också som åtminstone jag, har haft så svårt att lita på min intuition. Frekvensen som den vibrerar på är högre än mitt sinne, som vill tolka och förstå med logik, sammanhang och förklaringsmodeller. Intuitionen är stillhet, klarhet och i princip ologisk för sinnet.

Jag brukar dock säga att jag ”freebasear”, eller, skjuter från höften när jag faktiskt jobbar intuitivt numera. Jag går helt enkelt in i många nya sammanhang utan större rädslor eller förväntningar, och litar på att jag ska klara det. Jag planerar sällan utan lyssnar in, känner av och speglar tillbaka det jag läser av och försöker vila i vissheten att den som är öppen tar emot och den som är sluten kanske får ett frö.

Allt det här; den intuitiva delen, känslan av att vibrera på en högre nivå, och upplevelsen av att inte riktigt kunna, eller vilja längre heller, delta i det som är 3D matrisens illusioner gör att jag stundtals känner mig som en utomjording. Det känns rörigt och otydligt å ena sidan – där sinnet och egot försöker förstå med logiskt tänkande fast det inte går, och på samma gång kristallklart när jag tillåter mig att vara jordad, med närhet till mina guider, min kontakt med min högre kraft, änglarna. Det är ju där jag hör hemma, i frekvenser som vibrerar med ljus och kärleksfullhet.

Och vi är på väg in i något som är stämningsfullt, stilla och ljust, vi människor, vi är på god väg, men vi kommer sannolikt att se mer av mörker innan vi litar på oss själva tillräckligt mycket för att ta in att det är vi som bär mörkret. Att gå från omedvetenhet till medvetenhet och närvaro är precis den resa vi är på just nu, där vi integrerar mörker med ljuset. Och det sker i oss, men vi ser processen som en manifestation utanför oss än så länge och de flesta har ännu inte insett att vi behöver gå inåt för att till fullo förstå vår egen utveckling och läkning.

Från mitt vinterbo,
ljus & kärlek

Nina