Det finns en djup längtan efter ett livssyfte nu. Som att jag börjar vara vid vägs ände med det mesta men fortfarande inte kan bryta mig loss. Jag läser för ovanlighetens skull just en bok som handlar om intuitionen och hur man lär sig läsa livet rätt, och i den kom en fråga att fastna. Eller egentligen flera, men det var en som liksom tog skruv, den om jag befinner mig rätt plats. I livet, mitt hem, allting.

Och det visste jag ju att jag inte gör. Jag har liksom ”hamnat” i någonting mer än att jag aktivt väljer att arbeta för det där andra. Jag skaffade oss, min dotter och mig, en bostad för tre år sedan som förvisso är nyproducerad och fräsch, men den var en akut lösning för vi var inneboende på olika ort. Och om än jag alltid försöker skapa ett fint trivsamt hem vart jag kommer så är det här inte mitt hemman by heart. Jag vet inte om jag vet vilket som är det.

Lika lite som jag yrkesmässigt tagit mig dithän jag velat komma i många år, att bli min egen helt och hållet. Fortsättningen på frågeställningen är fortfarande vad jag behöver för motivering för att skifta i mitt liv. Vad krävs för att ta steget? Om inte pengar fanns som ett hinder, vad skulle då vara möjligt? Skulle jag våga då? Jag börjar känna att det är mina rädslor mer än något annat som håller mig fången i den här så kallade tryggheten.

Jag tror till och med att det finns ett inre självförakt för att jag alltid måste ha hängslen, livrem och luftballong innan jag gör saker som betyder något för mig. Att aldrig kunna lita på att processen bär mig också i detta. Så det blir dubbel börda. Rädd. Och förakt på det. Till och med ilsken, på mig själv. Och det intressanta är ju att jag projicerar det här på en omgivning som inte förstår att stötta på rätt sätt heller. Ingen tror på mig för jag tror ju inte på mig själv.

Det finns alltid sjutusen om och men och ursäkter för att inte ta mig i mål med somt. Det bekväma i att stanna i det jag känner igen och vet något om, tar över och lägger sig som ett tungt täcke över mig. Orkar inte, kan inte, vet inte. Men kanske är det mest att jag då inte vill?  Det vill säga, jag vill ha förändringen, vill ha min stuga vid vattnet, vill ha mitt företagande men jag vill inte synas på vägen dit. Inte höras, inte kännas vid.

För jag är ju en skuggfigur i grund och botten. Jag är en introvert stackare som lärt mig att socialisera i någon mån men som tycker det är grymt svårt att ställa mig själv i centrum, och i synnerhet med något som jag kan. Det är som att själva tillåtelsen jag väntar på aldrig kommer. Förmodligen för att den inte behövs. Men i alla fall, den finns där, väntan på en plats. Och jag inser förstås att jag är en skadskjuten fågel som har mil kvar att flyga innan jag kan påstå att jag följer min inre vägledning. Mil innan jag kan förverkliga mina drömmar.

Och det behöver inte vara fel! Någonstans i detta förstår jag att livet går i cykler med processer, det här är bara en av dem. Att jag skriver om det här är en del av den process jag valt att starta nu också, den att förstå mina trauman i barndomen med mobbing och utanförskap. Man ska inte underskatta hur mycket sådana upplevelser slår på självkänsla och förmåga att tro på sig själv. För det är vad jag tror att jag har försökt göra. Minimera, förminska mina känslor kring dem tiderna i mitt liv, och allt som skett är att bara att jag tappat förståelsen för mig själv och mitt vuxna jags kamp med ett slutet förflutet.

Det går inte att lägga locket på. Jag behöver möta känslorna jag har för det här och acceptera att min barn- och ungdom inte var någon dans på rosor. Släppa taget och söka egenomsorg och kärlek för mitt jag idag.
Jag vill våga vara en människa som står i min egen rätt med hela min historia oavsett hur ful den är. För jag tror det finns nycklar här som kan öppna dörrar i mitt liv framåt. Så kanske är jag på väg till något annat nu, kanske är det snart min tid att blomma.

Tack.

Ljus och kärlek

Nina

Psst, jag la in några dikter från byrålådan, ta en titt..!