När det skamliga får bli till något av dess egentliga jag, känslor, händer det något i bröstet. Där finns plötsligt lucker jord, spirande blommor, ljus och värme. Skam så som jag alltid känt den har fått mycket av mitt inre att hårdna. Inte sällan har jag liknat den vid blåis eller gråsten i mitt metaforiska uttryck, och kanske är det inte så långt från verkligheten. Att vara skambärare är att vara mörk och kall på insidan. För de allra flesta är det inte tydligt, men de som ser efter lite längre kan nog förstå att här finns mer.

Skam, har jag fått förstå, måste älskas bort. Den kan inte lyftas av som ett klädesplagg eller göras om till något annat än vad den är. Föreställ dig ett hårt nystan av trassliga känslor som aldrig riktigt fått komma till tals, finnas i sin egen rätt. Sådan är den sedan att när något aktiverar ett känslomönster i den så trasslar nystanet tills sig ännu mer om känslan som väcks inte känns tillåten. Vilket den inte gör för det är skammens natur. Nystanet trasslar och blir hårdare för var gång det sker.

Hur älskar man loss de där känslorna? Jag har undrat i många tolvstegsrum och terapeutsoffor hur det går till, försökt tänka mig hur det ska göras för att släppa sitt grepp om mig och i vissa delar har jag lyckats, då med hjälp av människor som kunnat älska mig trots mina defekter och vanskapligheter (inbillad, ilurade eller verkliga) så jag vet att det går att befria sig från skam. Det svåraste är att hitta vägen in till mig själv, till egen inre läkning på egen hand. För jag kan själv. Det är bara det att jag är så svår att älska…

Förstå dilemmat. Att ha viss, ganska god faktiskt, erfarenhet av kärleksfulla människors hjärtan och öppna armar för mig är underbart. Det gör att jag tror att jag kan klara resten själv. Att jag inte behöver blotta mina fulaste egenskaper och erfarenheter för någon annan än min högre kraft. Men, jag förtrycker ofta mitt behov av andra människor som helande kraft. Skammen gör mig den oredan att jag inte inser att andra människors kärlek och ljus ÄR min högre kraft som förmedlas genom dem.

Vi människor måste få lära, och lära om, när vi inte förmår eller kan själva. Det vill säga, om ingen visat mig hur kärlek för mig, till mig själv känns, då behöver jag få en knuff i rätt riktning. Jag inser allt detta med förlösande tårar och de faller på den där luckra jorden med mina vackra, inre rosor i bröstet. De är som gödsel för friheten från sorg och ett liv levt som varit så jäkla tufft. Jag är så tacksam att jag fick skriva ur mig ”Jag skojar bara” för det påminde mig om att mitt arbete inte är färdigt, med mig själv.

Och i detta nu, vet jag också att jag inte behöver göra det ensam. Jag har min högre kraft, jag kan söka människor som stöttar min process, leta upp gamla sammanhang som jag vet hjälper och ja, jag vet att jag kan börja läka det som nu kommit ikapp mig. Jag är inget offer, bara en fantastisk inkarnation med upplevelser och erfarenheter som jag kommer att omsätta och återföra med tacksamhet och mångfaldigt skicka kärleken jag själv fått och får, vidare. Jag helnar inte över en natt, skammen kommer att härja fler gånger och det tar tid att lära sig älska sig själv men nu vet jag åtminstone vad jag behöver. Kärlek, i massor. Och låt det börja med mig.
Tack för att du läser.

Kärlek och ljus;
Nina