Ur poetens byrålåda

”En dikt börjar som en klump i halsen, en känsla av orätt, en hemlängtan,
en förälskelse. Den finner tanken, tanken finner orden.”

Robert Frost

Här lägger jag upp en del av mina dikter. Jag började skriva dikter sent, jag var runt trettio och då befann jag mig i flera terapeutiska processer som gjorde att det fåordiga var enklare att uttrycka än att tala helt fritt. Med åren som gått har dikterna ändrats mycket och det som finns här på sidan är alla senare alster. Idag skriver jag inte lika ofta men när jag gör det är det för att det pågår något i mitt liv.

Jag älskar leken med orden, sammansättningen av dem och hur man kan dikta precis vad som, hur som och att det är tillåtet. Mina här är fria att tolkas hur som helst, som dikter alltid är men jag ber om respekt för upphovsrätten. Jag kommer att byta dikter då och då så kika gärna in då och då du med!

Springan mellan slöjorna

Sjas, min kära
här vilar ingen sin tid
Hast i månljusnatt
ett språng ut i
rymden

Ta dig hem

Andlös, huttrande kyligt
barfota fötters daggsteg
där skuggor stumma
döljer ett annat
liv

Blick till stjärnors ljus
och en dröm i handen
På trappsteg till ett hemman
ett skimmers
blå

Där, en pärlas glans
viskar med pärlemorskratt
om hemliga ting
och ett heligt
hus

Månljusnatt till vårens gryning
ett sanningens verk
Hemåt for själfull så
i springan mellan
slöjorna

Nina Li

Foto: Pixabay.com

Till någon annan

Inte utan att jag längtar
tar jag dig i handen
Forsande utmed bergväggar
löper mitt blod
nära intill

Kvinnokraften i mig
saknar en doft att minnas
Kanhända fredar jag min närvaro
när bärigheten saknar mod
med dig

En melodi sedan urminnes
sök, sök min blick
I mitt ansikte väl dolt
ett löfte för dig
för dig

Men inte begriper jag
ditt bröst upphävt i ett andetag
Skrevor jag gömt spricker fram
ingen får väl se mig
så som du

©Nina Li

Foto: Pixabay.com

Ordlösa löften

Jag står här och väntar
fastän du inget lovat
Orden stockar sig, jag tappar mod
jag kan inget begära

Försvinnande enkelt tog du mig
la blicken så att jag föll i din famn
Höll mig där och släppte inte
men du sa inget till mig

Och om bara om inte fanns
skulle du då tala till mig
med värme i rösten
handen på min axel

Skulle du då föra mig dit
där varje morgon är en sommar
och jag är vacker som den
för dig

Själens boning

Där, en fägrings ljusa
innanför blodröda väggar
Ett väsen med ursprung ingen känner
en gnista aldrig trevande i mörker

Mäkta förförd av liv,
rötter plöjer väg i mullrande mylla
Ett andetag ger fri lejd
andas, andas

Spirande vällustigt ståtar den där varje liv tar plats
hänger sig i värkarbete
Förlöser sig till och förser sig med
själens boning.