Unna dig

Det är märkbart så att jag är väldigt lätt berörd av saker som de flesta andra inte bryr sig om. Jag blir berörd av applåder när någon hyllas eller fyller år, jag kan fälla några tårar för ett vackert uppspel av konståkning och jag blir så oerhört berörd av viss musik och vissa instrument. De som känner min mor vet att hon spelar dragspel och jag har ju legat i hennes mage någon gång i tiderna och hört henne spela redan då…

Så jag brukar gråta när hon spelar också. Inte för att jag blir ledsen, utan för att det klingar så vackert, och det finns sådan känsla hos henne. Och är det inte just det vi behöver mer av? Känna igen det vackra? Erkänna att vi blir berörda, ibland till tårar, för det är det som är att vara människa. Att uppleva det som rör i hjärtkammaren är ju att erfara livets kärna, en känsloomfamning av större mått, och som tillåter oss att bli små i gudarnas händer. Små som barn, med dess storögdhet och öppenhet.

Sällan har jag unnat mig (annat än i min ensamhet) att fälla dessa beröringens tårar för det är ju lite skämmigt att vara en lipsill för småsaker men när jag ger mig hän så blir det fest för hjärtat. Jag vet inte varifrån min känslighet uppstått, men jag tror det blev annorlunda när jag blev mamma, som att hon, dotra, förde med sig min förståelse för det vackra i livet. Att man behöver bejaka det, tillåta sig att njuta.

I det vackra bor också tacksamheten. När jag ser och upplever något vackert skickar jag tack genom att bli berörd. Tack till Skaparen, tack till den av oss som skapar genom Universums händer för andra att njuta av, bli inspirerade av. I dessa tider behöver vi fokusera mer på det som är gott, njutbart, vackert och som väcker just vår tacksamhet, för det leder till mer av samma energi, och med det föds den nya världen.

Jag kan inte förklara det på ett annat sätt än att där det kniper till i hjärtat, där det känns som att något hände, så händer det också. Visst kan vi grotta i negativitet och skuggor i det som prånglas ut i mainstream-media , och det kniper då med, men är du säker på att det i skuggorna uppstår rätt känsla för att skapa mer vackert? Universums lagar säger att det vi fokuserar på får vi mer utav, och att det runs both ways…

Länge har jag hört att jag är så kreativ, och jag har väl i någon mån hållit med, men alltid tyckt att andra är mer kreativa än jag, fast jag både målar, skriver och plinkar lite gitarr. Jag har avundats de som har sin ateljé fylld med allehanda pyssel, de som sjunger eller spelar så jag gråter, och velat ha samma förmåga att beröra på samma sätt. Tänkt att man måste göra på samma sätt för att alls nå fram.

Numera får jag ofta till mig att hur jag skriver berör, och jag börjar väl förlika mig med att det är det som är min starkaste kanal, medan de andra, skapandet av musik och måleriet är under utveckling och kanske inte blir lika starka. Fast vem vet hur det utvecklar sig förstås… Hur som helst har jag tänkt att skrivandet behöver få syre, mycket mer än det får idag. Hela jag är fylld med potentiella sagor och berättelser som jag aldrig skriver ner, för att tiden till att låta dem växa fram inte ges (av mig).

Men jag är innerligt övertygad om att jag skulle kunna skriva en bok, eller flera om jag bara…
Nåväl, under tiden som jag väntar på tid frossar jag dock i andras verk, och vet att det är som med allt det där mediala som jag vill ha mer och mer av; det är samma sak här. Jag kan inte få nog av de där vackerhetens ”beröringspunkter” i hjärtat, och kan knarka på det tills jag gråtit färdigt, och sen… är det bra för ett tag.

(Undrar om jag är konstig, eller…?)

I det vackra bor frid och sinnesro, vara då en stilla solnedgång eller ett stycke dragspel, och kanske är det däri som sökandet upphör för en stund. Att gå in i det som känns som själens innersta boning är sannolikt det mest befriande man kan unna sig, så jag säger då bara det; unna dig. Unna dig att uppleva det finaste vi har, gåvan att känna igen det som är vackert.

I ljus och kärlek,

Nina