Jag står inte och faller. Jag dippar och hittar sedan tillbaka till mig själv. Efter en period med låghet och dåligt humör har det släppt och jag känner att livet återvänder. Jag har hämtat hem kraft genom att börja träningen i att jorda mig och att be om beskydd. Jag har kroppsligt börjat med de kosttillskott jag pausade i november och jag tycker att det gett effekt redan efter en vecka. Fler insatser kommer.

Skuggarbete har också förekommit senaste tiden. Insikter om att jag är i en tygghetsknarkare kom över mig igen med förnyad kraft, men inte bara negativt. Jag förstår att det finns ett behov av förutsägbarhet i mig, där snabba ryck (om de inte kommer från mig själv) sällan landar i god jord hos mig. Jag blir nästan sjuk om det sker för ofta eller om det finns en risk för att det ska hända saker bortom min påverkan, sjuk av stress helt enkelt.

Men att vilja ha förutsägbarhet är inte samma sak som att ha kontrollbehov. Att kontrollera varje steg någon tar eller att förvänta sig att andra ska följa en blint oavsett hur dumt det blir är kontraproduktivt, medan förutsägbarhet skapar respekt och trygghet. För länge sedan insåg jag att det inte är mig det är fel på utan systemet jag är med och upprätthåller. Att jag inte passar in är i sig givet, men att vara den som inte passar in är ingen lek.

Visst anpassar jag mig till många saker, medan jag drömmer om andra ting, och visst finns det sådant som jag uppskattar. Men att anpassa sig är att göra på våld på sig själv, och det kostar på att vara rund och inte passa in fyrkantvärldens hål. Vissa delar av mig söker och väntar på en tillvaro som är fri från villkor, en värld som inte längre värderar människan som en bricka i ett spel någon styr från hemlig ort.

Finns det något mer än att stiga upp på morgonen och gå till jobbet? Finns det något mer än att ta boskapstransporten (kollektivtrafiken) till och från det där jobbet? Finns det något mer än att redan på söndag längta till nästa helg? Det måste det göra. Ändå fortsätter vi harva på i gamla diken. Ser vi en glimt av något mer livar vi upp oss en smula, men en glimt räcker inte till revolution. Systemet vet det.

Hur mycket mer ska jag tåla innan jag bryter upp? Vad mer behöver jag som kniper till i hjärtat för att jag ska ta mig vidare? Ska mina drömmar någonsin bli mer än drömmar? Jag har ingen aning. I tolvstegs brukar man tala om att nå sin botten innan man kan börja tillfriskna. Kanske är det här också en botten att nå. En botten av frustration och uppgivenhet, en botten av otillräcklighet och ofullständighet.

Jag vill känna mig levande och vara fri!

Jag vill komma och gå som jag behagar. Jag vill utveckla och utvecklas. Jag vill älska och bli älskad. Jag vill vara det viktigaste i mitt liv. Jag vill i sanning vara en förebild. Jag vill veta vem jag är om jag inte längre deltar i matrisens version av livet. Jag vill leva mitt liv som själ, kropp, ande utan separation. Jag vill verka för mitt eget och andras bästa leverne. Jag vill. Jag ska, nå dithän var det är min möjlighet att välja allt det istället för det här.

I ljus och kärlek,

Nina