I någon vecka nu har en lampa här hemma betett sig märkligt, blinkat och haft sig och jag tänkte först att det är glapp eller att den håller på att gå sönder men jag har kollat och inget verkar fel. Jag har också fått mycket inre bilder från barndomen och kopplat till min pappa, så igår när jag satt och åt middag bara störtade tårarna fram i någon minut, precis som om någon kramat mitt hjärtas själ just då så hårt att jag berördes.

Ögonblicket var lika fort över som det kommit. Kvar satt jag och undrade vad som hänt, och mitt ego ville genast förstöra upplevelsen med tankar och förkasta allt. Jag har nämligen bett om tecken senaste tiden från mina guider och försökt vara uppmärksam på dem, då jag känt mig låg och olustig, och jag väljer att se både lampblinket och tårarna som ett sådant. Ändå är det liksom inte nog. Jag vill ha mer tecken, mer bekräftelser, mer upplevelser. Kan nästan inte få nog av allt som berör det andliga och skulle helst vilja leva ihop med ett eget medium.

Först när jag insåg min törst och min hunger, tänkte jag: egot. Och det finns ju med i ekvationen också, men mest börjar jag inse att jag har dels en vilande andlig, medial sida som inte fått komma fram, dels en enorm rädsla för att förlora mig i det andliga om jag beger mig in i det. Rädslan är säkert ego och mentala programmeringar. Mitt suktande efter det alternativa är det inte, så mycket begriper jag.

Det är som att jag besitter någon djup inre kraft, en förmåga jag förnimmer men inte vågar släppa fram för tänk, vad händer då…? Jag ska dela något med er som kanske kommer att låta märkligt, ändå gör jag det. Jag kan, när jag tonar in och sätter intentionen, väldigt ofta följa vad en annan människa ska säga. Alltså uttala orden samtidig som personen säger dem.
I trafiken läser jag andra bilisters kroppsspråk, och vet ofta vad de avser att göra innan de gör det. På samma sätt kan jag, om jag väljer att göra det, förutse nästa fysiska rörelse hos en person.

Det finns andra saker också som är mer självklara, som klarvetande, att man bara vet något som man inte borde kunna veta, men man bara vet. Jag vet ofta också när någon far med osanning, bara vet. Sedan tar jag kanske inte alltid upp det, men jag vet. Jag vet när det är ”något” med en person, läser av det blixtsnabbt. Jag hinner märka att andra noterar och drar slutsatser om mig trots att det sker i periferin. Man säger att det kan vara en del av ett medberoende men jag håller inte med om det längre.

Förmågan att läsa av andra är något väldigt grundläggande i människan, för att avgöra om någon är farlig eller inte. Och lögner har en lägre vibration än sanning, således är det också energimässigt lätt att notera en skiftning. Allt det andra som sker är bara yttre bekräftelse på samma sak. Skifte i tonläge, blick, andning, kroppsspråk – allt det sker efter den intuitiva insikten som kommer först. Att ”bara veta” något kan gå emot sunt förnuft, men sådan är ju intuitionen, att den kan vilja få oss att gå åt rakt motsatt håll, välja annorlunda, säga något helt annat. Medberoende innebär att alla tentakler är ute hela tiden för att tillfredsställa någon annans behov. Det här är inte som det.

Det ”alternativa” är en del av mig, stark. Jag längtar kanske inte så mycket efter bekräftelse på den jag är, men jag skulle vilja vara en del av ett sammanhang eller en kontext där jag kan vara hela mitt jag, utveckla hela mitt jag. Där jag kan hjälpa andra också att hitta sina vägar, genom mina förmågor (som är fler än de jag delger här) och ge en möjlighet till frihet.

För att nu lite återgå till mina ” andliga cravings” efter andevärlden och det alternativa; jag tror alltså att jag besitter mycket mer kunskap än det som idag syns och märks, men att jag genom tiderna har glömt bort, gömt undan p g a rädsla för ”brännas på bål”-känslan. Det i sin tur gör att jag suktar så oerhört efter detta ursprungliga i mig. Som att jag är utsvulten på andlig spis. Och aldrig förr har jag känt det så starkt som nu, att det är tid att utveckla den här sidan. Jag ska lyssna inåt nu, hitta min väg. Änglar och guider är med mig, liksom anhöriga på andra sidan. Lampan säger blink, blink.

Ljus och kärlek,

Nina