Ta livet i hand

När man inte klarar det själv ska man be om hjälp. Leja ut det som man inte har kunskap om eller som man inte riktigt kan eller förstår. Man ska istället ägna sig åt det man är bra på själv. Gäller i företagande likväl som i livet i stort så jag tog mina friskvårdspengar och beställde lifecoaching för mig själv. Jag har fått den första sessionen och redan där gjorde jag insikter som jag inte tänkt på förut och som känns meningsfulla.

Vi har ett par fokusområden som vi ska jobba med och som jag tror kan föra mig framåt; självkärlek och egenomsorg utifrån mitt bagage av mobbing och utsatthet samt min relation till pengar. Båda dessa områden har jag lidit stark brist genom åren. Jag har, som jag skrev i Ta hand om sig inte varit särskilt bra på att ta hand om mig själv på ett holistiskt sätt, där kroppen, anden och själen får sitt.

På samma sätt har min relation till ekonomi och pengar. Jag hat-älskar pengar. Jag konsumerar inte prylar och ting för dyra slantar, äger ingen bil och jag missbrukar ingenting. Faktum är att jag tycker det mesta går till mat, och det är ingen överdrift att säga att den blivit enormt kostsam. Men, i min ursprungsfamilj var pengar alltid som en krigszon. Även om det inte uttalades så fanns det i luften.

Såklart att det finns mönster från det som dröjer sig kvar. Spara? Vad är det? Jag har aldrig kunnat spara, det ter sig som en motsägelse att man ska spara för dåliga tider när vi enligt attraktionslagen istället ska dra till oss mer pengar genom att dels vara tacksamma för det vi har, men också lita på att pengar finns när de behövs. Jag har varit färdig för fattigstugan två gånger i mitt liv och jag vet hur det är att inte ha mat till nästa dag eller till hyran.

Och det är just det som är ”relationen till pengar”. Att alltid lida brist är ett normaliserat tillstånd men det är inte ett naturligt sådant. Vi har inte kommit hit för att lida brist utan för att åtnjuta överflöd. Upplevelsen av att vi själva skapar vår verklighet genom vårt förhållningssätt är en sanning som få av oss bemästrat, för att programmeringen för de allra flesta är enligt matrisens ”brist”.

Den andra programmeringen, den om egenvärde och rädsla för att inte duga, räcka till är också en bristkänsla. Under min uppväxt glodde man, tisslade och tasslade, sa elaka saker, uteslöt och gav ”the silent treatment”. När jag ser tillbaka är det inte så konstigt att mitt förhållningssätt till andra styrs av det här såret av rädsla och osäkerhet hos mig själv också. Det har alltid varit svårt att tro att just jag skulle kunna vara en god vän.

Eller att människor kunde vara genuint intresserad av mig som medmänniska och vän. Alltjämt har min misstro och misstänksamhet fått gå före och jag har förblivit ensam. Det som programmerade mig då blir ett självsabotage sen. Jag tänker att coachingen inte är någon terapi, men att jag kan få hjälp att få ögonen på saker som jag kan välja att arbeta med framåt. Att det finns kraft i medvetenhet och att få speglat tillbaka det jag behöver för att våga se att så mycket av mitt brist-ok är programmeringar som går att slå sönder och bygga till något nytt.

Det känns modigt att ta hjälp. Jag som är van att sköta allting själv för att jag dels inte då litar på andra människor, dels för att jag tror att jag måste lösa saker själv utifrån samma programmering. Att det är en styrka i att vara stark bortom hjälp och stöd från andra har verkligen varit en övertygelse svår att släppa men, kanske kan coachingen ge mig en skjuts på väg till att hitta min helhet.

För jag tror att jag behöver hitta min helhet för att alls ha en chans att våga mitt liv. Inte så att jag sätter det på spel, utan att jag satsar på mig själv på alla plan. Törs ta livet i hand och leva det mer än jag förmått hittills.

I ljus och kärlek.

Nina