Essens

” Vad skönt, den där jorden ska inte jag ner i”. Jag ska kremeras och spridas för vind och hav. Det var allhelgonahelg, och eftersom dottern ville åka och tända ljus i minneslund gjorde vi det. Tanken kom när vi gick mellan gravar och lyktor, inte ny men med intensifierad kraft. Av jord är du kommen och till jord ska du åter gå, eller vad är det den kristna tron säger?

Jag är inte troende. Gick även ur kyrkan för många herrans år sedan. Tror att urfolken brände kropparna innan man tog hand om askan. Kanske fanns där minnesmärken efter de avlidna då också, jag vet inte. Men jag behöver inget minnesmärke. Inget hål i jorden. Jag tänker att människorna i min närhet är kapabla att minnas mig oavsett om det finns en gravsten med mitt namn på eller inte.

Jag tänker att det är en del av 3D-matrisen också att det ska finnas en fysisk plats kvar fast jag själsligen inte är kvar. Som att min plats på jorden måste bestå i fysisk form långt efter att jag lämnat den, bara för att… ja, vad exakt? Vi har blivit matade med en viss programmering också kring detta, så pass länge att vi inte undrar över strukturen eller intentionen med det.

Jag undrar också över andra strukturer och intentioner. Jag råkade se lite TV under den helgen hos en anhörig, ett program om allhelgona på ca 45 minuter. Man hade laddat på med en sorglig historia om ett barns dödsfall, ett par präster uttalade sig om sorgebearbetning en förståsigpåare från Dagens Nyheter hade tagits in också och där var stillsamt musikaliskt framträdande mot en med levande ljus upptänd miljö.

Vackert och fint vid en första anblick. Men jag började undra vad syftet egentligen var för ju närmare slutet på programmet vi kom och ingen uppenbar slutsats framstod. Det stod så tydligt (för mig) att syftet inte var att komma till någon slutsats, utan att lämna människor i ett tillstånd av sorglighet. Berörda av den grymma historien om barnet som dog, och kanske också väckt liv i de egna sorgerna. Det var ett väldigt sorgligt program. Varför vill man späda på och hålla liv i det som varit grymt och tufft?

Jag säger inte att sorg och död inte finns. I vår verklighet är det en verklig upplevelse men vi är lärda att se på tillståndet död som definitivt och sorg som en molande värk som aldrig upphör. Tänk om vi istället för att tända ljusen för våra döda, tände dem för att de lever. Eftersom allt är energi, även vi, och energi aldrig försvinner, den byter bara form, är det ju så att de som gått före är med oss ändå.

Men om vi ska fortsätta tro på utsidans skuggor finns det inget ljus. Där ståtar tv:n (med mera) med program som maler enligt skuggornas principer, ständig påminna oss om att vi är satta i brist. Döden tolkas med dess glasögon som den yttersta bristen. Så vi måste påminnas om, programmeras till denna förhärskande tro för att inte börja titta på oss själva. Vad händer när vi kopplar ner oss från matrisen?

Uppstigningen, The Ascension, medvetandeexpansionen sker vare sig du är medveten om det eller inte, men väljer vi medvetet att jobba med våra trauman, våra skuggsidor, programmeringar och blockeringar så är vi redan mindre rädda. Mindre rädda för att dö, och mer benägna att förstå att det vi ser på utsidan är något vi redan har skapat med vårt fokus och energiriktning.

Skräms du av krig? Blir du förbannad på politiker och deras menlösa debatter? Förfasas du över bristande barn och äldreomsorg? Vad det än är du reagerar på så ger du det din energi. Och när vi ger något energifokus får vi mer av samma. När MÅNGA ger samtidig energifokus till något går det väldigt mycket snabbare att manifestera, oavsett om det gäller något bra eller dåligt. Skuggsidan vet det här. Den vill inte att människor ska vakna, bli medvetna om sin egen inneboende kraft och att var och en kan skapa sitt liv så som den önskar på helt andra sätt än det vi hittills har fått lära oss.

Jag har en dröm och den är bara, bara min. Så har även du. Låt ljuset gå in i ditt hjärta genom att våga steget närmare dig själv. Sluta ta in det som skräms, luras, gör dig arg eller ledsen och fokusera på att förändra det som sker på din insida. Vem är du när du inte längre definieras av något i det yttre? Hur kan du med säkerhet veta något om vem du är om du inte provar utmana dina rädslor? Vad är det värsta som kan hända?

Kan det vara så att det värsta redan har hänt och att det som nu möter oss vid vägskälet är något helt annat? Något välbekant, som att komma hem, men också något helt nytt? Kan det vara så att det värsta som drabbade oss är själva separationen, där vårt inre, rika, visa högre jag fick vika undan för egots framfart? Hur vet du att du har den rätta upplevelsen för din egen utveckling? Jo, för att du upplever det du upplever just nu, i detta ögonblick.

Ta vara på dina inre signaler, din inre världs kommunikation. Svaren du sökt finns där. Livet handlar inte om att dö till sist. Det handlar om att vibrera på olika frekvenser och i olika dimensioner. Och att hitta kärnan eller källan av allt som är, vilket är Du, Jag. Inte kroppen, inte tankarna, inte vårt ego utan själva essensen av det som andas oss.

I ljus och kärlek,

Nina