Jag tror det är svårt för mig för att jag så väldigt lite värdesätter känslan av att ta hand om mig själv på ett genuint sätt. Det är som att det där ljuset när jag sätter mig själv i centrum för mig, bränner av eftersattheten och jag får skam över att jag inte gör mig själv gott oftare. Jag tänker att om jag nu ser min eftersatthet… då måste ju andra se den också. Och vad tänker de då…?

Jag har precis kommit från ett besök hos frisören. Mitt hår har inte sett en sax sedan 1,5 år och var slitet och stripigt. Besöket påminde mig om den där lampan jag satt på mig själv, och jag skämdes när jag kom in med mitt trådiga barr och lät frisören sätta händerna i det för jag tyckte att jag borde varit välfriserad från början. Gå in och ”klippa topparna lite” bara liksom. Jag menar att jag borde ta bättre hand om mitt hår över tid.

Så påminns jag också om den där gången när jag fick slita ut en tand som var alldeles förvärkt och för trasig för att laga. Det var förvisso en visdomstand bara men … känslan när jag suttit där stolen och följt med i tandläkarens bändande i min mun var chock. Och sorg. Att jag ens behövde dra ut en tand för att jag inte gått till tandläkaren och tagit bättre hand om tanden var bara för sorgligt.

Hur mycket krävs det för att jag ska värdesätta mig själv bättre egentligen? Varför behandlar jag mig sämre än jag skulle begära att andra gör med sig? Eller, jag vet varför, jag har inte lärt mig att ta hand om mig på ett kärleksfullt sätt. Jag minns en tid i mina tidiga tonår när jag fick påtalat av en kompis på besök, att jag var grön i örat. Jag skämdes nästan ihjäl. Men mer över att ingen kommit mig tillräcklig nära hemma för att säga åt mig att tvätta håret, örat och byta hårspray än att hon hade kärlek nog att säga det till mig.

Mycket vatten har runnit sedan den där tiden, och jag har blivit bättre på saker och ting, men fortfarande är det en utmaning för mig att värdesätta mig. Jag hastar mig igenom min egenomsorg som vore det inte tillåtet att jag ger den och att det får ta tid, det är som att egot i mig fördömer det redan på förhand. Och så blir det tydligare. Jag har ägnat mig åt att separera min kropp från själ och ande. Inte velat veta av kroppen men stoppat ner miljoner känslor i den utan att kunna ta hand om och frigöra energierna i dem.

Jag, som längtar efter kongruens och en slags gemenskap med mig själv, har inte insett att separationen, splittringen, endast kommer från mig själv. Det är avgörande att jag är och ser mig själv som en samlad energienhet, och att jag slutar gå omkring som en huvudfoting där kroppen är väsensskild från min andliga och själsliga utveckling. Avgörande för att jag ska kunna utvecklas vidare till den själfulla varelse jag är. Jag tror att jag äntligen låter kroppen komma hem nu, och det är gott.

I ljus och kärlek, ta hand om er

Nina