Några nygamla insikter har fått landa efter ännu vecka med arbete men också utbildning. Kursen jag gått inom arbetsmiljö gav mestadels repetition för mig men jag fann att det var andra saker jag skulle förstå. Normalt sett är jag introvert lagd och iakttar snarare än hoppar på folk, men jag försöker socialisera. Och det var inget ovanligt med det den här gången heller. Tills två hela dagar gått och jag insåg att jag inte brytt mig om att ens lite grann intressera mig för mina bordskamrater.

För jag brukar ändå vara nyfiken på folk och ställa frågor och försöka få en uppfattning men inget sånt den här gången. Det var som att jag var helt tom på vanligt folkvett. Blank. Orkade inte. Ville inte. Förmådde inte. Jag hade inget utrymme för andra människor, och jag gav blanka fan i hur jag uppfattades (för en gångs skull). Jag är helt enkelt människotrött. Så in i helsike trött. Jobbet i brusande kontorslandskap, ständig kontakt med andra människor (kunder) i en eller annan affekt, transporter med trängsel på tåg och bussar…

Det är inte konstigt att det känns som att jag brinner i båda ändarna. En annan insikt som kom över mig under kursen (som hölls för nyvalda skyddsombud) var återblickar jag gjorde på mitt heltidsuppdrag som regionalt skyddsombud för några år sedan. Där hade jag fria händer men ingen struktur. En förväntansbild som vida översteg sin rimlighet. Jag var en förhållandevis ung kvinna i en manlig maktstruktur och jag hade för lite utbildning när jag började.

Framförallt saknade jag stöd i min roll. Allt det här svävade upp som en skugga under den här kursen. Jag kom på mig med att sitta och undra om jag ska klara uppdraget (lokalt) den här gången, eller om gamla gastar ska käka upp mitt arbete och mig, levandes. Men jag vill verkligen vara något mer än ett tomtebloss. Jag vill glöda hela tiden och kunna brinna när det behövs. Jag vill vara en stridbar kvinna med ett uppdrag som stärker mig och andra men på ett bra sätt. Med alla de verktyg jag sedan dess har skaffat.

Men då behöver jag vila också. Vila inte bara fysiskt och mentalt utan också vila i min egen kompetens- och kunskapsbank inom det fackliga arbetet, inom arbetsmiljöarbetet. Luta mig mot trädet av personlig visdom och förmågor och också ha med mig min själ i det här. Ta med mig den medvetna närvaron, intuitionen, magkänslan. För jag kan inte dela upp mig själv längre, det är verkligen att ta emot hela mig eller inte alls.

Kanske är det just sådant här som är grejen, att jag behöver konfrontera det gamla för att alls kunna gå vidare. Just att de insikterna är långt mycket större än de utlösande händelserna i nutid, insikterna om att jag också hade rätt att vara svag, liten, otillräcklig. Och också växa av den acceptansen och förstå att jag, oavsett vad det var som hände då, är så mycket rikare idag. Mer kompetent, mer förmögen. Och att slå mig fri från bojor av skam (som inte ens var min) är i sanning den största förlåtelsen jag kan ge mig själv, också för att jag då förlåter dem som inte förmådde bättre.

Ibland är det inte det uppenbara (som kursen) som man ska lära utan helt andra saker. Jag finner det vara en tacksam lärdom, och jag är glad att jag gick kursen så att jag fick tid att reflektera. Nu återstår att också skrida till handling. Hitta vilan. Hitta balansen. Söka själens ro, finna en plats där jag kan ha min glöd intakt.

Tack.
I ljus och kärlek,

Nina