Ur skuggorna lösgör sig nytt utvecklingsarbete. Jag har precis blivit invald som ordförande i den lokala fackklubben på jobbet och det stramar lite i kläderna som att jag har vuxit några centimeter. Men det är nog bara mitt alter ego som sträcker på sig lite. Själv vet jag inte vad det ska medföra för mig som person, att gå in med ordförandeklubba och förhandlingsmandat samt skyddsombud är ju roller, men det vill också till att hålla mig ödmjuk inför mina egna brister och tillgångar.

Jag hade inte tänkt engagera mig fackligt igen men någonting i det drog ändå och jag tänker att i å med att det smidigt har hänt finns det säkert ett högre syfte med detta också. Och det för mig osökt in på just det, högre syften. Ofta ser man inte det när man är mitt uppe i något, som jag inte gör nu, men jag väljer att lita på processen i det. Det här är utanför min komfortzon, att gå in i en central (om än lokal) roll och därtill förhandla med arbetsgivare, men jag tror att mina ledaregenskaper kommer till god användning här.

Jag tvivlar förstås på vissa saker. Tänker ”tänk om”-tankar och befarar att jag ska förlora mig själv till min inre skam och oförmåga att stå upp för mig själv. Å andra sidan brukar det vara lättare att står upp för andra, och i rollen förväntas man ju stå för kollektivets frågor. Jag tänker också att ”tänk om” jag inte hörsammar kollektivet tillräckligt väl, och tappar mod i förhandlingarna… brrr… då blir det nog kyligt runt om…

Utanför min komfortzon var det, ja. Det handlar förstås också om svåra beslut och omöjliga sådana med säkerhet ibland, och det är väl däri som just modet behöver finnas. Att gå fast man är skraj och att fortsätta just lita på processen i det, i sig själv mest. Att vägledningen kommer när man ber om den, inifrån. Skuggarbete handlar ju om att möta sina gastar. De där som hoppar fram och skrämmer eller förtar något av en, och det är först när man utmanar dem som man kan växla till ljus.

I alla mina vuxna år har jag uppfattat förändringsvindar som utveckling. Även de jag inte tyckt om har visat sig innehålla potential till något personligt utvecklingsbart, och det är mot den erfarenheten jag får luta mig nu när det känns nytt och lite skrämmande. Jag tror på min erfarenhet och mina förmågor, men skräms av ansvaret och möjligen kraven, att jag inte ska leva upp till dem förväntningar som kanske finns. Klassiskt antar jag. Och någonstans är det väl här ödmjukheten ligger, att våga erkänna att jag är skraj, men gå ändå.

Förstå att jag inte kan vara fullärd från början eftersom jag inte har gjort allt det här förut, och vara snäll nog mot mig själv för att låta mig själv växa in i rollen. Ur skuggorna lösgör sig mina höga krav på mig själv, inser jag. Jag skulle aldrig kräva att någon annan hade lika höga krav på sig själva som jag har på mig. Prestationsprinsessan vill ta plats, och jag vet ju var det brukar sluta. Som en smocka i väggen.

Så jag tänker andas med det här. Verkligen bara hämta vägledningen genom min intuition som är så stark, så stark och lita på att det som förhastas döljer något och det som döljer något är andras skuggor. Jag vet ju sådant långt på förhand ofta, om jag bara lystrar till informationen jag får inombords och låter den landa utan att förstöra den med tvivel och ”tänk om”. Och jag tror att det här kommer att leda mig till något bra, något utvecklande på mer än ett plan.

Ljus & kärlek,

Nina