Som österbottning i Stockholm stöter jag då och då på landsmän, även om det inte inträffar så ofta, och det brukar kännas lite fint och lite unikt att få tala dialekten jag är uppvuxen med, mitt bland svenskheten om än bara för en stund. I helgen var vi, dottern och min mamma samt jag, på Österbottenskyssning med Viking Line, där vi fick se och höra humorgruppen KAJ på scen.

Jag som inte är något stort fan av KAJ fick ändå behållning, inte minst för den publik de drog, både en och två gånger, som gjorde att golvet glödde. Men störst behållning fick jag av känslan att vara ”hemma” för ett tag. Att höra dialekter talas och sjungas från Österbotten, i olika sort och format, samt sjungas på det sätt KAJ gör det berörde mig på djupet. Det var tillhörighet och gemenskap på en ursprungsnivå, rötter.

Och det får mig att tänka hur mycket musik förenar, och i det här fallet också med språket för en minoritet i Finland som under alla år varit just det. Ett folkslag som inte riktigt haft erkännande, och det kommer också jag ur. Anledningen till att KAJ inte bitit sig in hos mig som den feber vissa andra har, är att jag skäms lite. Först över att jag kommer ur samma mylla som dem, sen skäms jag över att jag skäms över det.

Min relation är till mitt ursprung är minst sagt kluven, eftersom jag tvangs hit till Sverige som tonåring och sedan långsamt acklimatiserade mig över några år. En brytpunkt kom när jag som 18 åring flyttade tillbaka till Finland ett par år men då var jag redan så att säga förlorad till mycket av det svenska och kände mig inte hemma någonstans; det var en stark konflikt inombords tills jag beslöt att återvända till Sverige.

Och hit lämnade jag. Trettio år med ett land som blev ett nytt hem till sist men som aldrig kan ta ursprunget ur hjärtat. Trettio år utan större invärtes konflikter, men en längtan som nog heller aldrig går att vaska bort. Det är sannolikt ännu barnet i mig som sörjer det som inte blev, traumat i mig som det vara att flytta som ännu präglar mitt förhållande till mitt hemmansland.

För det är så, att när man tvingas in i saker, när man inte kan påverka själv, och när man inte heller får någons förståelse för att det är vad som skett, då blir det ett trauma. Jag valde inte att slitas upp med rötterna och sättas ner någon annanstans, så när jag väl acklimatiserat mig skämdes jag för att jag hade lämnat min ursprungliga längtan därhän. Vilket innebär att när jag vistas i sammanhang som en kryssning fylld med landsmän, känner mig nästan som en landsförrädare i stundom.

Jag är mer svensk än finlandssvensk, men mer finlandssvensk är svensk. Båda är hemma, ingen skepnad är total, ingen del klarar sig heller utan den andra. De är jag. Kluvet men ändå en helhet. En blandning av sött och salt. Jag sörjer inte att mitt rotsystem är utbrett över två länder längre. Snarare undersöker jag vilka möjligheter det också innebär. Rikedomen i att ha förflyttat mig känslomässigt och fysiskt över tid, mötet med kulturerna. Förmågan att anpassa mig, tendensen att släppa upplevelserna som påminner om det ena eller det andra, och viljan att integrera mig själv med mitt kluvna liv.

Jag tänker att skäms jag så är det inte för att jag tycker mina landsmän är något att skämmas över, utan för att jag har glömt och gömt mitt fädernelands ansikte. Stoltheten i att vara finlandssvensk har aldrig varit enklare, och kanhända är det i ett flyktigt format, men det må vara så. Att jag får känna på min egen relation till Österbotten betyder att jag får gå in i en process av läkning inombords. Jag antar att jag kan kalla det för ”kom heim”, till mig själv.

Ljus och kärlek,

Nina

Pssst, du har väl sett att du kan prenumerera på mina inlägg nu? Bara så att du inte missar nåt… 😉
Se längre ner.