Jag är ingen frontkvinna. Tycker inte om att stå i centrum och jag härjar inte på barrikaderna. Ändå tycks jag hamna där.

Jag arbetar med kundåterkopplingar på avvikelser. Söker lösningar, manar på åtgärder där det är möjligt, försöker gå kunden till mötes och ändå hålla avtalsramar. Det är mina mejl som människor läser, det är min röst som bär orden till dem via telefon, ibland är saken löst, ibland behöver jag begära mer tålamod. Det här är fronten. Här utspelar sig krigen om rätt och fel, om tid och försening, här möter jag förtvivlan, ilska och uppgivenhet när det strular. Och ofta också lättnad när jag får bidra till en lösning. Men jag är endast samordnande budbärare.

Skjut mig då. Har jag lust att säga ibland när det går trögt och jag bär på, ofta flera olika,människors känslourladdningar som hamnar på mitt bord utan att jag kan lämna ett besked de vill ha, helst igår. Men det löser ju inte så mycket att skjuta budbäraren. Dessutom vill jag tillstå att jag är mer av en spindel som försöker dra i rätt trådar så att det ska kunna bli ett helt vackert nät där jag fångar det som behövs i tid.

Inte så många förstår vad det är jag sysslar med, ser inte att det är en samordnande funktion som försöker rädda alla bollar. Och jag står vid fronten fast jag inte tycker mig vara en frontfigur. Dessutom har jag engagerat mig fackligt (igen) efter många års uppehåll, och där finns också en relationsbyggande men stundtals konfrontativ roll. Jag uppskattar det på ett sätt, det ska sägas, men det är för att det är en roll. Det är inte enbart liten jag, utan det är fackligt förtroendemannaskap jag kommer i. Och den ”fackliga kampen”…

Vart jag vill komma är att jag på något vis tycks gå in i konstellationer där jag driver ”frågorna”, mer eller mindre hela tiden. Och det kräver ofta mer mod än jag har, mer kunskap än jag kan minnas att jag haft, mer sinne för ordning, och hela tiden med intentioner jag måste hålla vid liv för att nå framgång. Något i det här sporrar mig förvisso, men jag tvivlar också på att jag kan, trots att jag vet att jag kan.

Och kanske är tvivel något som är gott att finna i det här, eftersom jag inte kan lägga mig på latsidan heller. Jag vill nå målen men jag får också ödmjuka mig i att jag inte kan nå dem på egen hand, jag behöver andras hjälp. Och det är här det finns en akilleshäl. Ta hjälp av andra är inte min styrka. Jag är luttrad i den fina konsten att klara mig själv och har ett visst kontrollbehov ovanpå det så det finns behov av ödmjukhet helt klart.

Men i slutänden… jag tycks dras till frontlinjen. Inte för att jag när en längtan efter kaos och konflikt, tvärtom tror jag kanske att jag kan bidra med lugn och ordning. Jag är nog för gammal för barrikaderna också, knäna håller inte för den klättringen, men jag tänker att jag på sätt och vis har fått en chans till. Att ge något tillbaka från det jag fått genom åren i mitt yrkesliv till andra som vill ha eller behöver den kunskapen. Ja, det är nog så att jag tror att jag kan göra gott både på jobbet och som facklig gammal räv…


Ljus och kärlek,

Nina