Jag tycker det är så svårt att sätta ord på svåra saker. Lite som att ge uttryck för mina behov, är det tufft att möta känslan i det jag varit med om på ett sätt som frigör istället för fängslar in. Och jag som har orden på lager i normala fall känner mig fattig, torr i strupen, fingrarna rör sig långsammare över tangenterna som är de betänksamma även de. Vad har jag varit med om? Går det att förstå sina trauman från barndomen?

Kan jag minnas allt jag behöver för att börja läka? Kan det vara tillåtet att få minnas det man minns fast ingen annan minns att det var på det sättet? Min ursprungsfamilj var inte bara trasig heller, det finns mycket gott också, men jag kände mig mycket ensam när jag växte upp. I familjen och i byn. Kompisarna var få och bodde långt bort, jag var ensam tjej bland grabbarna som inte heller var så många.

Men mest kände jag mig ensam liksom i mig själv. Och det är svårt att hitta orden kring den ensamheten, den känns på en och samma gång skör som stenhård i sin överlevnadsstrategiska energi. En energi jag nog ännu bär på. För jag går inte nära. Och jag går inte att komma nära heller. Jag vill ha relationen men jag förmår inte stå kvar. Jag tänker inte bli övergiven så jag går innan du gör det.

Orden som frusit blir än mer kalla om jag stannar så länge att de kan bli tinade. Det vill säga att om jag uttrycker mina behov och du ändå står kvar så tror jag inte på dig. Skammen som säger att jag inte går att älska slår till och det går inte att stanna för jag fryser så. Jag förstår att mina mönster kommer ur barndomsupplevelser. Trauma behöver inte vara plötsliga och hårda, och även om jag upplevt även det så är det den där långvariga känslomässiga försummelsen som gjort störst skada.

Och även fast jag förstår hur min fars egen bakgrund inverkat på honom och vår familj, liksom jag förstår min mammas bakgrund spelat in lika mycket, och även om jag kan finna en förlåtelse för att de inte förmådde bättre så är jag fortfarande en skadskjuten fågel. Vuxen nu och måste ta hand om mina inre sår och trauman själv. Förstå hur jag i min tur har fört över familjedysfunktionen till min egen dotter också.

Jag vet inte om jag till fullo kan greppa vad mina barndomstrauman gjort med mig. Mer än att jag är en fortsatt ensam och själv, som tampas med övergivenhetskänslor emellanåt, och som söker svar på mina dysfunktionella mönster för att lindra min ångest och min längtan efter relationer. Jag har ett otrygg-undvikandemönster. Jag är bra på ytliga relationer men har mycket svårt för att inte säga omöjligt att vara i en nära relation till någon. Det är en skada jag bär på som är svår att adressera.

Känslomässigt avstängd. Det är en ganska svår tugga att svälja eftersom jag vill tro att jag är en känslomänniska. Vilket jag också är. Men när det kommer för nära, då sjappar jag likt förbannat. Jag har ännu inte kommit underfund med någon bra lösning, så jag fortsätter att leva själv trots att hjärtat längtar. Jag tror att svaren finns i mitt barndomsjag, men då krävs en resa som omfattar det där innanhavet av känslor. Jag antar att det få bli ett årtag i taget.
Mera tolvstegsmöten och mera förståelse för min sårbarhet. Öppna upp för att våga göra annorlunda, våga stå kvar. Lita på min egen förmåga (i egenskap av vuxen) att kunna bemöta, ta hand om och hålla mitt inre lilla barn när det behöver det. Jag tror inte att jag någonsin kommer att läka helt, men kanske tillräckligt för att kunna delta i livet mer frikostigt. Och jag tänker att jag kan leva resten av livet så, och att det räcker.


Ljus och kärlek, tack för att du läser.

Nina ❤ ❤ ❤