Jag tänder ljus och sitter med raggsockorna på medan hösten kryper nära och begrundar samtidigt mitt liv. En längre tids slarv med mat gör att det spänner mer än vanligt i kläderna och jag uppskattar inte den jag möter i spegeln. Men det har jag å andra sidan inte gjort på många år, kanske aldrig? Det börjar vara tid inne nu att möta gamla gastar igen, den här gången i form av mina trauman som satt sig i kroppen.

Länge har jag vetat att mina problem med mat har känslomässiga kopplingar, men jag har nog aldrig närmat mig roten till dessa känslor på allvar. Och det är lätt att intellektualisera känslor när man har varit med om trauman så att det jag tror att jag känner är sant fast det egentligen är mer tankeformat. Som sådan bottnar man inte i känslorna, man härbärgerar dem inte, och man tar inte ansvar för den man är.

När jag skrev mitt förra inlägg, Sorgerliga saker hända, och som handlade om sorg som känsla, blev jag påmind återigen om att jag har saker att ta itu med inuti. Jag har liksom levt ett halvt liv redan, med en ständig närvaro av obearbetade saker i min inre ryggsäck och det känns som en sorg i sig självt att jag inte har kunnat lägga vissa saker bakom mig, läkt ut dem.
Man blir inte helare ju äldre man blir, man blir bara mer hårdhudad, allt för att skydda det inre lilla som skadades tidigt, om man inte fattar ett aktivt beslut att ta itu med saken.

Utan att snöa in på detaljer; jag hade en dysfunktionell barndom på flera sätt och trots att mycket är så att säga frigjorts i tolvstegsrum och terapi i vuxen ålder så längtar min själ och hjärta efter en inre frid. Den sortens inre frid som gör att det känns som att jag kan leva ändå, att jag kan stryka min hand över mitt inre lilla barn och säga att jag finns här nu och att ingen kan skada längre.

Den sortens inre frid som leder till modiga livsbeslut, trygga handlingar och en helhetsnärvaro i Nuet. Att kunna släppa repetitiva minnesbilder och känsloupplevelser för vad det var och inte längre styras av skam eller skuld eller sorgsenhet och övergivenhet är en viktig nyckel till ett tillfrisknande från dysfunktionella mönster; som till exempel tendensen att vilja äta något så snart en tanke och känsla frigörs över ett gammalt sår.

De allra flesta inser sannolikt inte att kroppen lagrar det som vi inte kan ta hand om, känslomässigt. Min kropp är mitt tempel men den är tung nu, och jag är lika tung i själen känns det som. Botemedlet mot övervikt är inte enbart kost och träning, utan att hitta det som en gång gjorde så ont att jag behöver stänga in det någonstans, och sedan förstå att ett ätmönster som inte är hälsosamt triggas av det instängda, d v s för att hålla det kvar måste bromsen (som är att äta nåt i mitt fall) dras till.

Jag tror verkligen på inre läkning och att healing kan inträda när man törs stå kvar, utan rusmedel eller flyktmedel av något slag. Men hur bär man sig åt för att våga just spräcka det hårda skalet som funnits som skydd så länge? Jag är inte säker på att jag vet det, men det jag vet är att jag inte längre vill se på mig själv i spegeln som en olycka, och att det handlar om något mycket större än att gå ner i vikt för hälsans skull. Det är i sanning det största projektet jag tar mig an nu, att heala mig själv fri. Jag behöver syre. Bli fri från känslor och upplevelser som hände en gång för länge sedan, kunna möta livet med sinne, hjärta och själ utan att ständigt behöva kämpa så hårt för att bara överleva. Det är min tur nu, min tid nu.
Må gudar och änglar vara med mig så att jag kan leva ändå mer.

Ljus och kärlek, ❤
Nina






s