Jag tycker att jag är modig men mitt pansar genom åren har varit min ilska, och på senare år har det blivit tydligt hur nära jag har till gråt innanför den där rustningen. Och kanske är det just därför som det också har blivit svårt för mig att sortera när jag är arg och när jag är arg för att skydda min gråt. Numera kan det verkligen kännas som att det krampar i halsen och bränner i ögonen för ingenting. Som att ogråten gråt för tusen år dämts upp till bristningens gräns och ingenting jag försöker dölja den med kommer att hjälpa.

Upprinnelsen till dagens undringar är att vår fina katt, Ida, gick till sista vilan i fredags den 8 augusti. Med tretton år i våra liv var hon en lika självklar del som natt och dag, och kanske är banden till ett djur annorlunda än de vi håller till människor. Och sannolikt är det så att sorg över ett husdjur kan aktivera också annan sorg, från tidigare i ens liv.

Jag är något gråtmild. Men jag känner mig stark. Urstark. Jag undrar om jag bedrar mig. Jag undrar om det finns en nyckel till någonting i det här som jag ska lära, förstå, upptäcka. För när saker sker i mitt liv är det inte sällan förknippat med någon slags utveckling, och ibland även avveckling. Utveckling för att jag inser något nytt jag inte sett på det sättet förut. Avveckling för att jag släpper taget om något som inte längre gynnar mig.

Styrka, har jag fått till mig är inte att vara urstark utan att kunna visa sig i sin sårbarhet. Men att söka tröst ligger inte för mig och jag har svårt att låta andra komma nära. Det finns helt enkelt inte syre nog för mig och en till i samma, tycker jag, och det gör att allt vad sorger heter genom mitt liv alltid har förblivit något tungt och svårt jag behövt ta hand om själv. Det är förstås ingen enkel sak.

Det är här mod kommer in. Jag imponeras (och skräms) av människor som vågar vara sårbara. Människor som törs visa sitt brustna inre för andra och lita på att det bär. Att stödet finns där, att förståelsen finns där. Acceptansen, trösten. Det senare på ett sådant sätt att det inte förtar någonting i upplevelsen, utan bara att vara till hands om man behövs. Men kanske är sorg också svårt för andra att hantera.

Och om jag, med ett halvt livs olika sorger, skulle öppna upp… Skulle förståelsen ändå finnas där? Skulle människor ändå stå kvar eller skulle de smita ut genom sidodörren? Och är det nu inte också så att det går att läka på egen hand? Eller är det ett egots bedrägeri, att tro att man klarar sig själv? Jag befinner mig kanske i ett slags limbo här. Katten dör och lämnar ett större tomrum än jag kunnat föreställa mig, och jag stoppar undan känslorna i en kakburk som vanligt för att det påminner mig om andra sorger.

Och på något plan av energier förstår jag att det är just gammal energi som väckts, och att jag följer ett mönster av dysfunktion. Att inte känna, att inte vara i känslan. Att flykta med tankar och mat och göromål när det karvar i bröstet. Inte ta reda på vilken sorg det är som pockar på, och inte ta reda på vad som ligger bortom gråten. Jag bär sorg, men jag gråter nog mest inombords på det där kvävda, tysta sättet som sker det bara i smyg. Jag antar att det kommer en dag där något briserar, där det sker något djupt inom som också tar sig uttryck utåt. Jag antar att det också kommer en dag när sorgen oavsett uppkomst, är läkt.

Ljus och kärlek,
Nina

Ida
Fröken från Flen
April 2012 – Augusti 2025
❤  ❤  ❤