Ibland är det som att det går troll i allt och det blir bara upprepningar i olika form. Är livet då så torftigt att det inte finns input? Är mitt inre liv så hopplöst tomt att det inte är mer än… så här? Eller har jag bara stängt av? Stängt ute allt som kan komma genom andra människor, stängt av mina tentakler så att jag inte tar in någonting alls? Och sedan ”glömt” att koppla på mig gentemot min inre värld, också?

Inspiration. Flöde. Kraft. Vackra ord som sällan tycks infinna sig hos mig nuförtiden. Det fulaste är faktiskt att jag skäms över att inte ha någon ”omsättning” av tankar verkar det som. Det är samma gamla vargtimmesångest som plågar mig varje morgon som det är samma tankar jag tänker för dagarna. Hallå? Det måste finnas något mer till livet än detta.

Men om isolering knäcker självkänslan och gör att jag tappar inspiration, så nog är då också alla andra sammanhang nästan lika tröttande. Det tycks inte riktigt finnas utrymme för balans eller utveckling, allting är fullständigt på eller av hela tiden. Och jag vet ärligen inte hur i hela friden jag ska hitta ett mer tillfredsställande tillstånd. Kanske måste jag börja söka mig till sammanhang utanför min bekvämlighetszon?

Men vad är det? Att gå utanför det som är bekvämt innebär stresspåslag och svettiga armhålor (för att inte säga hela kroppen i mitt fall). Jag skulle förlora kontrollen och mista förmågan att ta in något annat än min egen självmedvetenhet. Jag tror inte på att tvinga sig utanför sin komfortzon. Jag tror att om man gå ur den så har man redan satt intentionen att göra det, annars går det inte.

Jag tror att jag behöver sammanhang där jag har intresse men inte konflikten invärtes. Jag vet vad jag vill för typer av sammanhang men det är som att jag inte hittar dörrarna in, eller ser jag dem men naglar fast mig med händer och fötter för att slippa ta något eget ansvar? Men så slår det mig också att det finns grader i helvetet, för isoleringen är lika mycket en introvert grej oerhört svår att undgå. Så jag tillåter mig att vara i den, för jag behöver den.

Frågan är hur stor del som tillhör introvertismen bara. Samtidigt är det ytterst svårt att ta in också att det jag befinner mig är som ett stålbad, där jag som jag sagt tidigare inte ser TV eller läser tidningar, där jag stryper tillförseln av en viss typ av information och med det är hänvisad till min egen inre litania. Vad tusan är det för programmeringar som rör sig runt i huvudet på en?

Jag tänker att just det är huvudet på min spik; den att själva tillvaron jag har och för nu inte är annorlunda än med all mainstreammedia, den är lika torftig, men jag håller på att bli medveten om vad det är för tankar jag tänker tack vare att jag skalat bort ett eller flera yttre ”skal”.  Vad det är för propagandatal min hjärna matar mitt sinne med där den sitter som en inre TV-hallåa. Jag tror inte det skulle kunna vara möjligt att inse det här med mainstreammedia också pumpande runt huvudet på mig, och kanske är det så nu att medvetenheten som höjs också kommer att förse mig med mer ljus, mer gott, större inspiration och mer kraft på lite sikt.

Det handlar om omprogrammeringar, där insikten om att ens hjärna upprepar många gånger idiotiska mantran (alltid ont om pengar, ohälsa, brist på det ena eller det andra) som att det är sanningar (blir till sanningar bara därav), och att gå från den insikten till att börja tänka annorlunda. Att våga plantera en ny tanke medvetet, och dräpa trolltankarna.

Och i det ligger väl svaret på min inledande frustration. Isoleringen är en mental skapelse som kommer efter många års programmering. Att få ögonen på den här i mitt skrivande är förlösande. Plötsligt vet jag vad jag behöver och det är i sanning gott.

Kärlekens ljus,

Nina