Jag har haft en fin vecka där jag fått till mig gott. På jobbet fladdrade nästan gardinerna till av flera beröm från olika håll under veckan, oberoende av varandra, och det är så fint att få cred för något jag gör bara för att jag inte kan göra på något annat sätt. Jag fick till mig att jag är bäst på det jag gör, att jag är pedagogisk och alltid hjälpsam, lugn och bra på att förklara. (Men ack så svårt att förstå att jag ”gjort nåt” när jag bara gjort det jag kan…)

Till det hade jag ett fint samtal med en människa en kväll där min förmåga att spegla frigjorde dennes energier på ett bra sätt där och då, så att det ledde till en begriplighet och hanterbarhet. Efter samtalet kom det också till mig att många människor med trauman och tuffa liv, ofta bär på en tung programmering; skam över sin naturliga energi. Och den i sin tur gör det svårt att ”tillåta” speglingarna som andra människor ger oss i form av uppmärksamhet och uppmuntran. Det är som att vi inte kan ta emot dem inuti hjärtat och njuta av frukterna som vår energi skapat.

Det kom till mig en begrundan för länge sedan, det här med att iaktta andra människor och förstå att det jag ser först hos andra, och som jag ifrågasätter eller inte tycker om, ofta har en motsvarighet på min insida. Men trots att jag har känt till det har jag inte hållit min frekvens av medvetenhet hög alltid. När jag får möjlighet att ändra uppfattning om andra är det alltid en befrielse, men den kommer inte alltid genom att den människan visar en annan sida, utan den kommer inifrån mig själv.

Jag kommer tack och lov (min låga medvetenhet till trots) ofta fram till att det som stört mig hos andra bara kan läkas genom att jag accepterar den del i mig som först kände igen sig i den andra människan från början.  Jag kanske är rädd (för ilskna, sjudande) människor, eller retar mig på hur någon styr och kontrollerar. Eller så värderar jag människor bakom flera filter, om klädesval, utseende i största allmänhet eller deras sätt. Det här gör alla människor, mer eller mindre automatiskt.

Men när jag förstår att jag är rädd/irriterad/värderande så kan jag välja att vända blicken inåt och titta på vad som triggar. Mitt inre barn är rädd för ilskna människor, och människor som är gränslösa. Men även jag har ett gott temperament. Någon annan del av mig blir irriterad (på någon) för att jag tycker jag vet bättre (men kanske beter mig likadant själv ibland). Jag kan se på andra och förstå att de finns inuti mig på energinivå.

Människor tror mig inte när jag säger att det jag möter hos andra, är skapat av mig. För om jag går in i mötet med en människa och har mina filter aktiverade, ser jag inte människans sanna natur. På samma sätt ser inte andra min heller. Men vi speglar alltid varandra, oavsett om vi tycker om det och inte, på energinivå. Skam är också energi, det är känsloturbulens. Om jag vågar vara i min natur, och minns att skam måste älskas bort, då kan jag också förstå att den kärleken kan komma genom att andra människor erkänner min sanna natur genom beröm och uppskattning.

Det är med andra ord upp till oss, var och en, att våga gå in i vårt sanna jag, vår ursprungsenergi och dela med oss av vår energi till andra som inte visste om att de behöver den, så energierna kommer i rörelse.

Och det är också självklart att när andra ser en sann natur, så måste deras egen natur spegla tillbaka lika ärligt (och naturligt) Vilket innebär att när människor ger dig uppskattning från hjärtat är det för att deras hjärta såg vem du innerst inne var. Och är. I det finns bara läkning. Healing. Blir du berörd när du får genuin uppskattning och beröm? Öppna ditt hjärta igen, det är kärlekens vidunderliga spegling tillbaka, en vacker energigåva, för att du gav först.


Kärlekens ljus,

Nina