Jag undrar nu som då över döden. Inte på något vis med längtan dit, utan mer över vad som händer då. Vart tar själen vägen och hur mycket kan jag komma tillbaka och… spöka? Att man träffar sina döda anhöriga är givet, och jag tänker mig att det finns ett mellanrum i vilket man ”vilar” när man lämnat son jordsliga kropp, där man får hämta sig och inse. Det har funnits tider i mitt liv när jag längtat efter döden som den befrielse den måste vara, tider när jag kämpat eller lidit, det ska erkännas. Men Chi har varit starkare, långt starkare.

Och det är det här jag vill att man ska veta med mig. Att kampen för mitt liv stundtals, inte har handlat om att inte dö, utan att leva med Döden som en given följeslagare. Svart och vitt, dag och natt, ljus och mörker. Ständigt dessa ytterligheter, som i slutänden endast är olika sidor på samma mynt. Det finns ingen dödslängtan, ty för mycket återstår att uppleva dessförinnan i det här livet. Och jag tror på evigt liv.

Icke desto mindre blir det jordsliga påtagligt detaljerat och ändligt. Dödsrunor som flaggas upp i sociala medier på mer eller mindre kända personer ska kanske försätta oss i den välbekanta bristkänslan av att inte vara lika viktig, känd, erkänd. Vi ska påminnas om att våra liv inte är tillräckliga, och att sträva efter berömmelse också efter vår död, för att bli ihågkomna.

Och är det inte just ”ihågkommen” som är nyckeln. Snart nog ligger min aska i någon av Kvarkens innanfjärdar (för det är min önskan), men ingen sten som ankrar jord. Platsen att minnas mig ska vara fri och var som helst. Och jag glöms snart också bort då eftervärlden går vidare. För det mänskliga sinnet är hågkomst ett plågat minne, och glömska en befrielse. Men med evighetens liv (vi är energi, vi byter bara form när vi dör), vet att det Universum som bär oss alltid minns, alltid finns och så också vi.

Jag har talat om det förr. Evighetens vida, vita ljus. Tro mig när jag hävdar att varje död vi genomgår, varje reinkarnation vi genomlever är en del av storheten, alltet. För varje upplevelse av liv, får vi lämna genom döden ett eller flera steg uppåt i uppstigningen. Den så svåra för majoriteten att förstå eller kännas vid, ändå är alla deltagare på den resan. Döden är inte total eller slutet på något alls. Döden betyder omstart, starten på något nytt.

Jag, ljusarbetare. Livet jag lever har både ljus och mörker och ibland måste processen ske i skuggorna för att släppa fram mer ljus. Döden är ingen skuggmästare. Den är ingen jury, domare eller bödel. Den är. Den är en del av livet, den tar emot och frälser liv, hjälper liv att leva mer liv när tiden är kommen. Således kan jag gå med Döden vid min sida, då jag vet att den är likvärdig livet.

I kärlek och ljus,

Nina


Lyssna på den här härliga texten med Marc Scibillia: