Med en dryg vecka kvar av semestern börjar jobbångesten göra sig påmind. Tiden vilken jag tyckte mig ha oceaner av när jag fick ledigt krymper nu i stadig takt. Jag har inte farit någonstans, bara varit hemma med mitt måleri och skrivande. Det som jag längtade efter skulle få bli till, och jag är tacksam för all service som finns som möjliggör att det går att beställa hem såväl mat som andra prylar man behöver.

Lat? Folkskygg? Fattig? Mja, kanske det. Jag tycker inte jag har någonstans att fara, och ingenting att göra utanför mitt hemman. Stillheten som jag känt i stundom att leva i denna kravlöshet är läkande. Jag har valt mig själv framför annat och andra och det känns nästintill fulländat. Jag får kontakt med vilan jag behöver, och också den kreativa kraften inneboende. Jag inser, ju längre ifrån allt det andra jag kommer, hur ovidkommande det känns, och hur nära mig själv jag blir istället.

Självklart bor här ännu mitt ego, som stressar upp sig och pressar på för att ”göra nånting”. Men jag har hanterat det med mera stillhet och mera lugn. All övrig tid på året är jag ju (nästan) som alla andra. Ockuperad av transporter, arbete och vardagsintriger. Friden lyser med sin frånvaro och jag kämpar somliga dagar för att komma ihåg vem jag egentligen är. En fri själ, med fri vilja.

Och val gör jag varje dag, vare sig jag anser att jag har möjligheten eller inte, så väljer jag mina omständigheter. De goda och de mindre goda. Lagen om attraktion, vari jag åter tagit upp en bok i ämnet, fungerar genom att vi riktar vår energi mot något, manifestation sker tack vare vårt fortsatta energifokus. Jag vet ju det här. Ändå är de medvetna manifestationerna få till antalet. Det är, fortfarande, som att livet bara händer mig.

Den här sortens vila som jag haft nu, har jag inte upplevt på väldigt länge, och det är alltmer tydligt för mig att jag behöver värna det här. Inte släppa taget om det bara för att 3D matrisen fortsatt kräver det. Behålla närvaron och våga, istället, släppa greppet om hur allting ska falla på plats. Att släppa kontrollbehovet är en av nycklarna till att tillåta manifestation. Att ta emot lösningen oavsett vilken väg den kommer, är den andra.

Än har jag en dryg vecka på mig att förändra världen. Den inre världen alltså, inte den yttre. Och det kanske inte handlar så mycket om att förändra den som att förstå den. Förstå att det är inom mig som allting börjar, det är här som under sker, först. Det är sannolikt så att inte mycket ändrats på utsidan, det finns en tröghet förknippad med försvar i det som gör att det dröjer.

Men jag vet att jag ändras, mest hela tiden. Också när jag tycker det går långsamt så pågår processen, att bli kärnan av den jag är. Fyra veckors ledig tid kanske inte förändrar världen, men den har förändrat något hos mig. Stillade intryck, aktiva val. Vila och sömn när kroppen ber om det, kreativ kraft när den kommer. Följa ett flöde handlar om mer än att iaktta, det handlar om att engagera sig i rätt saker, vid rätt tidpunkt. Att utföra en inspirerad handling är att leva i flödet utan motstånd, det är att ha tillit till processen som också är en del av vår uppstigning till högre medvetande och nya dimensioner.
Den här resan är min. Hur har du det på din?

Kärlek & ljus

Nina