Det gäller att kunna se små ting i en tid som håller så mycket av annat som tar vår uppmärksamhet. Själv lever jag, så gott som, lycklig ovetande om mycket av världens händelser på långt och på nära håll, för att jag valt att stänga av dem kanalerna som bara skrämmer eller väcker någon annan känsla av obehag i mig.

Jag håller mig till några alternativkanaler och följer folk som lirar på samma planhalva som jag, men större delen av tiden försöker jag hitta mig själv och mina egna kanaler. För det är det som i slutänden är vilka vi ska lika lita till. Mina guider lär nog aldrig rabbla nyheter som de gör på TV eller radio, men de kommer med det jag behöver när jag frågar, och det är ju gott så.

Med mycket fri tid för mig försöker jag att inte följa gamla tankemönster som att jag borde åka någonstans, eller jag borde göra det eller det nu när jag är ledig. Mitt ego är starkt i så avseende att det vill att jag ska må dåligt som inte ”gör nåt” annat än skrotar hemma. Men det är just den typen av känslor och tankar som förtar tiden från den verkliga utvecklingen, alltså närvaro i nuet och sökandet inåt.

När jag lyssnar på diverse folk på Youtube eller ser någon flasha förbi i sociala medier, som idag talar om uppstigningen, om diverse symtom, om utveckling i det personliga och så vidare så känner jag att det är förbi med det för mig. Jag har redan förstått det där sedan länge tillbaka, och hur mycket jag än önskar mig någon ny guru att följa så börjar jag inse att den gurun borde vara jag själv vid det här laget.

Jag har alltid tyckt att jag inte har så mycket att komma med, men samtidigt så är jag medveten om att jag i rätt sammanhang och med människor som är beredda att lyssna, förmedlar mycket som inte kan komma någon annanstans ifrån än Universums guider. Nu kan man välja att tro att de finns eller inte, de är verksamma oavsett, men jag väljer att tro, och är förvissad om att de är lika ”verkliga” som mina kontakter med avlidna anhöriga.

Och i å med att jag tillåter den här frekvensen, dimensionen att verka med mig så uppstår det något annat än det jag till vardags tampas med. Ju mer jag tillåter den här kontakten, desto bättre mår jag, desto mer får jag uträttat (effektivare och bättre) och desto mer kan jag skydda mig från mörka tankar och evigt lidande av brist som egot tycker att livet består av.

Men det vill till att våga plocka pärlor och inte taggiga dito. En pärla kan vara att gå och lägga sig tidigt bara för att vakna tidigare och njuta av en stilla morgon. En pärla kan vara att ha färg på fingrarna efter målning. En pärla kan vara ett samtal med någon jag inte sett på länge. Pärlor finns överallt och ger ett vardagsskimmer just precis där vi är just nu om vi väljer att se det så.
Medveten om att mitt ego alltjämt försöker hålla mig i bristkänsla så upphör den upplevelsen alltjämt så fort jag kommer på egot med att sitta med handen i den burken. Det gagnar mig inte att vistas i dessa tankemönster, men de är automatiska och därmed programmeringar, vilka dock går att förändra. Det gäller att tänka nya tankar, inte försöka sluta tänka de negativa, för det är omöjligt. Däri ligger liksom hela skillnaden.

Vill du plocka pärlor så sätt dig ner och fundera på vad som är värdefullt för dig i det lilla formatet, för i det enklaste bor storheten. När vi plockar pärlor samlar vi energierna till oss så att vi får en upplevelse av ”tillgångar”. Visst kan det tyckas lite att säga tack för den goda sömnen, eller för frukosten i solen, kyssen i pannan av din närmaste, men det är där det börjar. Plocka pärlor ger oss vår tacksamhet åter, den absolut viktigaste ingrediensen på vår resa från bristupplevelse till överflöd.

Skillnaden är nästintill magisk och omedelbar – när jag tackar får jag mera att vara tacksam för. Prova lägg det under huvudkudden på midsommarafton… 😉

Kärlek och ljus

Nina