Det är svårt just nu, har varit ett tag, att hitta orden jag vill skriva och meningarna att lyfta. Det är som att något sitter fast, eller som att något inte når fram, inuti mig. Jag bläddrar bland mina böcker, sneglar på mitt egna manus som ligger och samlar mod eller damm, jag vet inte riktigt vilket, för att bli något mer. Jag tittar på mina hemsidor utan att göra nåt, jag ser också på en pågående målning som vill utvecklas medan mina suckar går djupa under bordet.

Någon sa att när det är som att allt står stilla, så är det för att Universums energier förbereder en på utveckling. En slags vila med andra ord, som jag tröstar mig med det lite grann. Försöker lita på att processen är i gång även om den inte märks så mycket. Litar på att min lust att skapa kreativt ska komma tillbaka. Vilar när jag kan från tankar om otillräcklighet och stress. Försöker att inte jämföra mig med andra.

Det finns ett slags mörker i det här tillståndet som är lätt att smickras av. Ett egots mörkerspel, som går ut på att få mig att må dåligt, bli ett offer för omständigheter. Liksom varje omgång lär jag mig se det ur ett nytt perspektiv och det går att förstå att jag luras in i det genom tankemönster jag har haft i årtionden för att inte säga hela livet. Tankemönster som bygger på negativitet, ifrågasättande av mitt ljusarbete och att lägga krokben för mitt kreativa.

Mest förtjust verkar egot just nu vara över tidsbristen, den att jag aldrig tycks ha tiden att göra mer än att skrapa på ytan till allt jag vill göra. Och jag har varit framme vid det här förut, om att värdesätta och omsätta den tid jag faktiskt har på ett bra sätt så att det blir mer meningsfullt. Men egot vill ha ALLT. All tid, precis som att det alltid vill ha mycket, mer och mest. Mest konstnärsmaterial, mest smink, mest kläder, mest böcker eller vad nu kan vara för stunden som jag vill ha. Där tar egot över och ska HA allting.

Vilket ofta är svårt och för det mesta onödigt, men då blir det omöjligt för mig också att få ens något litet eftersom jag (läs egot) inte kan få allt går det inte att få något alls. ”Det är meningslöst med så lite…”, ” du får klara dig utan…”  ”det finns inte pengar till allt…” och dylika tankar följer. Det är ju sjukt hur styrd jag kan vara av detta egots mönster, men ju mer jag iakttar det desto tydligare återkommer det i min vardag.

Det är dags att förändra. Kanske är det därför det har varit stilla runt mig, i mig, för att jag ska upptäcka hur utbrett mitt ego ”jobbar” för att hålla mig omedveten och… ja olycklig rent ut sagt. Om jag nu kan börja förändra det här ”begäret” som egot har och istället se till mina verkliga behov, vad kan inte då ske? Kanske kommer det att finnas tillräckligt av allt jag behöver? (Vilket det redan gör, men egot tycker ju inte det). Kanske skulle det bli lättare att leva utifrån hjärtats grop och uppleva sann tacksamhet?

Ja, det finns något angeläget i det här som jag inte förut sett tydligt. Egodöd uppstår när vi vågar ifrågasätta dess mönster på ett konstruktivt sätt, till och med ta till humor och utmana de destruktiva, negativa, felaktiga påståenden som egot kommer med. Det är i sanning dags nu, att vakna ur egoslummern. Vakna till medvetenhet och öppenhet. Gå från skuggor till ljus och förstå att allt som någonsin har betytt någonting är precis lika viktigt att vända på perspektiven till som det från början var en övertygelse om en sanning. Det finns många sanningar, men i ljus och skuggarbete finns endast en, och det är kärnan av vilka vi är.

Så det är egot. Och jag.
Ingen kamp, bara utveckling.

(Noterbart är att jag genom att tvinga igång en text faktiskt blev varm i kroppen och det ledde till insikt. Intressant…)

Kärlek och ljus,

Nina