Jag vet inte hur, jag vet inte när men jag ska tydligen norrut igen. Orden om det har ringt i mig en längre tid och i början var jag ytterst tveksam till vart de kom ifrån, om det bara är en egots längtan efter nåt ”annat” eller barnslig hemlängtan (ifall jag nu ska till dem trakterna), men det ter sig som att jag ska norrut efter någon högre ordnings beslut och vis av  erfarenhet när det kommer till andliga bud förlitar jag mig på att processen för mig dit jag ska.

För en kort tid sedan gjorde jag en sjästerapiresa med Nathaleé Lindgren på Den blå pärlan. En fördjupad hypnos som tog mig genom det här livet, till min själ och ännu ett tidigare liv samt en nära kontakt till en av mina guider. Jag har inte lyssnat på inspelningen ännu, och den är över två timmar lång men jag kan säga att jag under hypnosen också fick till mig att jag ska norrut. Vidare fick jag veta mitt själsnamn och jag mötte ännu ett liv där jag varit man, där hans namn gick att hitta vid senare efterforskning…

(Det finns mer att säga om den här sessionen men jag ska lyssna på inspelningen igen för att få hela med mig så ska jag återberätta mer senare. )

När jag kom till Stockholm var jag så stolt och kände mig så befriad från småstadslivet i Umeå att jag jublade inombords. Det kändes som att jag kommit så långt och jag var bara 21 år. Men åren här i stan har inte förändrat mitt i hjärtat grundlagda introverta sätt att vara, min längtan till naturen eller min själs tempo, som är betydligt långsammare än stadspulsen. Så för några år sedan, när det började knacka på om att jag ska norrut igen var det en förlösande känsla.

Just nu ser jag ingen väg norröver som jag kan ta, men det fortsätter viska, ropa, eka runtom att jag ska dit och jag litar som sagt på att Universum löser mina hinder vart eftersom. Men så finns det också något som heter inspirerad handling. Att man ska följa upp sin inspiration med handling, att det är det egna ansvaret för att åstadkomma det man vill uppnå, så jag försöker hålla mig uppmärksam och inte bli lat och bara vänta på att ”något” ska ske.

Varför ska jag då norrut? Jag vet inte allting än, men det har mycket med min andliga resa att göra, och naturen. Jag längtar efter saker som sävlighet och lugn i människorna, en närhet till naturen på ett sätt där det inte blir en prestation utan en del av ett naturligt behov av kontakt med den. Jag längtar till lugn inte bara med naturen utan ett tempo som inte är så hetsigt som här. Men mest är det alltså en fråga om att få lugn och ro nog för att stilla mig och hitta mitt andliga kall.

Och det är, inser jag nu, också en fråga om att bli kongruent. Jag behöver lugnet från natur och omgivningar som motsvarar mig själv och mitt inre. Jag vill ha tystnad nog för att kunna höra mig själv och även höras som den jag kommit hit för att vara. Jag behöver få komma i totala sammanhang där jag inte drunknar i bruset på både det ena och det andra sättet, och verkligen få bli till. Så jag ska åka norr’et (som vi säger på min dialekt) när vindarna vänder.

Glad påsk! 😉

Nina